OPINION Det är både orimligt och oanständigt att avfärda svenska medborgares kritik mot vår inrikespolitiska utveckling som rysspropaganda. När regeringens egna opinionsbildare anklagar regeringens och den dominerande politikens kritiker för att springa främmande makts ärenden tror man sig befinna sig i en kommunistisk diktatur. Det kanske är sant att det ligger i ryssarnas intresse att motsättningarna i Sverige skärps. Men då finns det anledning att själv inte så split genom att associera debatt och kritik med förräderi.

Många menar att svenska regeringar inte längre tar något ansvar för säkerhet och välstånd i vårt land. Den omfattande immigrationen oroar, så även den allt svagare ekonomin och den ökande brottsligheten. Försvaret är kraftigt nedbantat, och ingen verkar ha någon klar idé om hur Sverige ska se ut om 10, 20 eller 50 år.

Det är knappast förvånande i det här perspektivet att vi fått en ganska tuff inrikespolitisk debatt. Vi har en lagstadgad åsiktsfrihet i Sverige: vi ska få kritisera våra makthavare, vi ska få säga ifrån om vi tycker att regering och riksdag för en politik som försämrar våra livsvillkor. Det står till och med i grundlagen.

Men nu har vi fått en märklig situation där de krafter i Sverige som är positivt inställda till ”öppenhet” och immigration anklagar sina politiska motståndare för att springa utrikes makts ärenden när de antingen argumenterar emot eller också bara lyfter fram vad de ser som fakta rörande immigrationens problematiska konsekvenser.

Det är maktstrategi som brukar användas i diktaturer: man anklagar den inhemska oppositionen för illojalitet och landsförräderi. Men otroligt nog är detta en strategi som nu används i Sverige. Vi som påpekar hur den omfattande invandringen försämrat vår säkerhet, skadat vår gemenskap och faktiskt försvagat vår identitet anklagas för att vara rysslakejer.

Det just nu mest aktuella fallet är Aftonbladets våldsamma angrepp på de svenskar som kritiserade SAS berömda reklamfilm om skandinavisk identitet. Jenny Wennberg skrev 12 februari på Aftonbladets ledarsida med anledning av reaktionerna på SAS-filmen:

Att det finns svenska aktörer som springer ärenden för främmande makt är väldigt oroande. Lika oroande är svenskarnas naivitet inför hur vårt eget agerande i sociala medier spelar en roll i påverkanskampanjer mot Sverige.

Wennberg skrev också:

Vem de påstådda Sverigevännerna egentligen är kompisar med är möjligen något oklart. Men en sak är säker: de som står redo att springa Putins ärenden har antingen missat hela historieundervisningen i grundskolan eller så vill de helt enkelt vårt land illa.

Undertecknad räknar sig själv som Sverigevän och jag skriver på en politisk blogg som nog får räknas till alternativmedia. Men springer jag Putins ärenden? Verkligen inte. Det Goda Samhället finansieras inte av några ryska pengar och jag har själv inget som helst intresse i att verka för ett större ryskt inflytande i Sverige.

Hela diskussionen är naturligtvis bara absurd och Wennbergs (och andras) anklagelser är minst sagt magstarka. Hon skriver också:

En känd metod är just att skapa splittring i ett land genom att hetsa grupper mot varandra och driva på aggressioner som redan existerar. Som den mellan nationalister och progressiva röster.

Det stämmer säkert. Men vem är det som driver den splittringen till sin spets genom att anklaga sina egna landsmän för förräderi? Vem är det som gör en inrikespolitisk debatt till en fråga om vårt förhållande till främmande makt? internationell säkerhet? Och hur menar Wennberg egentligen? Ska inte människor få reagera när ett bolag som SAS gör en ideologiskt laddad reklamfilm i ett ämne som just nu splittrar hela västvärlden? Ska vi sitta tysta för att ryssarna eventuellt finner nöje i att vi inte kan hålla sams? I så fall är det väl SAS som borde anklagas för ryssvänlig verksamhet eftersom det var de som gjorde filmen som provocerade igång debatten.

Till problematiken hör också att själva ämnet som filmen tar upp, och som människor sedan vill debattera, berör just precis vår nationella identitet och samhörighet. Det finns inget ursprungligt skandinaviskt är budskapet. Jaha? Men vilka är det då som ska anklagas för illojalitet? De som står upp för en kärna av ursprunglig och icke-förhandlingsbar skandinavisk identitet eller de som menar att allt vi är och har har kommit utifrån? Om allt skandinaviskt har kommit utifrån är det väl bara att välkomna ryssarna hit! Vi kunde ha låtit dem invadera oss under kalla kriget och därmed gjort rysk kultur till svensk och dansk. Allt kommer utifrån! Inget är vårt eget! Som tur är var man inte så sofistikerad i sitt tänkande på 1950- och 60-talen. Jag skrev för ett halvår sedan en artikel om vår märkliga inställning till vårt eget försvar. Jag konstaterade att det inte var ryssarna som hade demilitariserat Gotland och avskaffat invasionförsvaret utan vi själva. Vi kan se samma problem när det gäller splittring och försvagning: det är vi själva som är våra största fiender. Eller rättare sagt: det är de svenskar som försöker vinna inrikespolitiska poäng på att anklaga sina motståndare för att springa utrikes makts ärenden som är våra största fiender. (Och jag vet att jag själv kan sägas bidra till splittringen genom att skriva detta, men syftet är att splittringen ska upphöra.)

När jag letade texter i ämnet hittade jag en artikel i Aftonbladet från 2018 där professor Robert Egnell, som arbetar på Försvarshögskolan och snart ska bli dess rektor, intervjuas angående otillbörlig påverkan på den då stundande valrörelsen. Egnell förnekar inte att Ryssland bedriver en viss påverkanspolitik på Sverige. Men den största faran, säger han, kommer inte från Ryssland utan från oss själva:

Vissa beskriver det här som ett problem som kommer från främmande makt. Även om vi ser omfattande och systematisk påverkansverksamhet från främmande makt är detta inte roten till problemet. Den finns inom oss, polariseringen som sliter samhället itu. Tidigare fanns politiska konflikter men också en gemensam bild av hur samhället ska se ut, det var svårt att rucka på förtroendet för myndigheter, för valprocessen. Men nu ser vi rädsla och misstro. Det kan interna och externa aktörer utnyttja.

Egnell säger också:

Demokratin måste tåla kritik och att många perspektiv förs fram. Men för mig är det viktigt att skilja på att föra fram ett välgrundat argument och genomföra påverkanskampanjer som syftar till att så split i ett samhälle.

Exakt så. Vår demokrati måste tåla att människor kritiserar våra regeringars politik! Våra politiker måste tåla att svenska medborgare framför välgrundade argument för att ifrågasätta deras beslut och då även i ämnen som rör vår identitet och vår sammanhållning. Det är inte illojalt mot Sverige att kritisera en allmän tendens till uppluckring av vår svenska identitet. Det är inte illojalt mot Sverige att kräva att det politiska och det ekonomiska etablissemanget står upp för tanken att det finns en kärna av ursprunglighet i det här att vara svensk eller skandinavisk.

Politiker måste tåla debatt. Det måste även opinionsbildare på våra tidningar göra. Men det gör de tydligen inte. De avfärdar en ofta välargumenterad kritik som populism och rysspropaganda. Och i och med att de gör det sår de själva split mer än någon annan.

Egnell ber oss se upp med påverkanskampanjer som syftar till att splittra vår nationella sammanhållning. Jag kan inte låta bli att tänka på den kampanj som Socialdemokraterna drev efter senaste valet innan vi visste vem som skulle bilda regering. Vad var det de sa för att skrämma bort de borgerliga partierna från SD? Att ett samarbete med SD skulle innebära att man ställde sig på fel sida av historien? Där kan jag tycka att diskussionen gick överstyr. Där handlar det inte längre om vilken politik som ska föras i Sverige utan om vilka etablerade riksdagspartier som ingår i vår svenska gemenskap. Naturligtvis måste vi också få diskutera sådana problem när de faktiskt dyker upp. Men här var det knappast relevant eftersom det verkliga syftet egentligen var att behålla regeringsmakten. Inte snyggt.

BILD: Fotografi från artikelförfattarens militärtjänst på Gotland 1987-88.