RICHARD SÖRMAN: Konservatismen är ett motgift mot kaos

IDÉ OCH KULTUR Vänsterns filosofer (strukturalister, ny-marxister, postmodernister) anses stå för sanningsrelativism, värdeupplösning och olycksbringande kaos. Och det är sant att den moderna filosofin beskriver verkligheten som en kaotisk tillvaro av ofullständighet och förvirring. Men vem kan påstå att den har fel? Den nya högern ska ta tillbaka 1900-talsfilosofin från vänstern för att visa vilket kaos vi tvingas leva i om vi inte gör motstånd med hjälp av ordning och kultur. Konservatismen är ett motgift mot kaos.

Om filosofer säger att världen i grunden består av kaos behöver inte det betyda att de tycker att kaos är något att eftersträva. Det kan till och med vara så att de tycker att människan är helt rätt ute när hon ägnar sig åt att försöka motverka kaos.

Många som identifierar sig med den nya högern uttrycker en stark skepsis mot den moderna kontinentala filosofin. Man gör en enkel motsättning mellan ”postmodernism” och ”upplysningstradition” och menar att vänster och postmodernister står för en bedräglig relativisering av alla former av sanning. Som jag nyligen skrev i en annan text här på Det Goda Samhället är detta en onödig inställning. Tänkare som Freud, Lacan, Foucault eller Deleuze har för många blivit vänsterns filosofer. Men egentligen finns det ingen som helst anledning att låta vänstern lägga beslag på den ibland så subtila och lärorika 1900-talsfilosofin.

Vad jag menar är att vi som tröttnat på den moderna vänstern inte ska vara rädda för tänkare som säger att det inte finns några fasta punkter i tillvaron, att sanningen är komplicerad och att allt i någon mening är relativt. Vi behöver nämligen inte läsa deras texter som en inbjudan till revolution och anarki. Kanske visar de istället varför det är så viktigt för människan att bjuda motstånd mot kaos och varför vi gör rätt i att försöka odla de små öar av mening, sammanhang och kontinuitet som ändå går att hitta eller åtminstone skapa.

1900-talets tyska och franska (det vill säga ”kontinentala”) filosofi präglas av skepticism och misstänksamhet. Allt skulle granskas, inget var heligt. Inte ens kunskap och sanning. Om vi går tillbaka i historien kan vi se att 1600-talets filosofer fortfarande inkluderade Gud i sin påstått rationella världsbild. Descartes sade sig vilja börja om filosofin genom att betvivla existensen av precis allting. Men utifrån hans berömda utgångspunkt att han själv i alla fall måste finnas eftersom han sitter och tänker på huruvida han finns eller inte (”jag tänker alltså finns jag”) utarbetade han i alla fall en filosofi där Gud fick en plats. Under modernare tidevarv har filosofins skepsis drivits betydligt längre vilket gjort att man kunnat hävda att det enda verkliga som människan kan uppfatta – och därmed tala om – är upplevda fenomen och deras förändring. När vi talar om stabilitet i rummet eller om kontinuitet i tiden (det vill säga om ”saker” och förhållanden som varar över tid) är det bara våra egna illusioner vi benämner. Konsekvensen blir naturligtvis att vårt mänskliga samhälle med dess olika system, kategorier och hierarkier kan beskrivas som en enda stor fantasiprodukt.

Och det är här de passar på, vänstermänniskorna, att peka finger åt allt vi tror på, att ifrågasätta allt vad ordning, identiteter och traditioner heter. Allt är ju en illusion; det finns inga essenser, ingen inneboende natur, ingen kontinuitet, ingen beständighet. Det finns inga ”han”, inga ”hon”, inga ”svenskar”, inga ”araber”, inga ”friska”, inga ”handikappade”, snart antagligen inte ens några ”människor” eller ”djur”. Allt det här har vi bara hittat på. Det är språkliga och sociala konstruktioner vars huvudsakliga syfte är att skapa skillnad mellan överordnade och underordnade. För det är ju så, tänker vänstern, att den naturliga och sociala ordning vi tycker oss uppfatta i livet har kommit på plats för att dominera och förtrycka. De priviligierade upprätthåller illusionen om skillnader och hierarkier för att kunna fortsätta vara priviligierade. Därför är det revolution som gäller: Revolution mot patriarkatet, mot vithetsnormen, mot språket, mot den ”borgerliga världsbilden”.

Och det är här som vi högermänniskor i vår tur gärna går i den fälla som består i att tro att detta är den enda tolkning man kan göra av den moderna filosofin. Vänsterns filosofer blir vänsterfilosofer. Men det finns två sätt att läsa den moderna filosofin i det här perspektivet. Antingen tänker man att konsekvensen av skepticismen är att det är sant att det traditionella samhället är en bluff och att det samhället alltså är illegitimt och bör förpassas på historiens sophög. Eller också tänker man – och det kanske är så vi borde tänka – att det var intressant att få veta hur kaotisk världen egentligen är och hur viktigt det alltså måste vara att försöka behålla alla de kulturer, traditioner och vanor vi har utvecklat för att möta kaoset och göra världen uthärdlig.

Ett sofistikerat konservativt tänkande grundas sällan i någon självsäker kunskap om världens beskaffenhet. Tvärtom tar det sin utgångspunkt i en misstänksam skepticism när det gäller våra möjligheter att förverkliga en kunskapsbaserad utopisk ordning där inget kaos överhuvudtaget finns. Den nyligen bortgångne Roger Scruton, som räknas som en av vår tids mest inflytelserika konservativa tänkare, talade ofta om pessimism och försiktighet. Se exempelvis den video på Youtube där han förklarar hur farligt det är för ett samhälle att hänge sig åt orealistiska förväntningar. Verkligheten är för komplicerad för att människan helt och hållet ska kunna bemästra den. Och då finns det anledning att falla tillbaka på det som i ett historiskt och evolutionärt perspektiv faktiskt visat sig fungera. Vanor och traditioner kan helt enkelt vara ett bättre motgift mot kaos och förödelse än det vi gärna tror är kunskap och intelligens.

Det framstår som ganska uppenbart att konservatismens återkomst är en reaktion på den alltmer kaotiska tillvaro som kommit med ett samhälle som blivit alltmer globaliserat och traditionsutmanande. Och kanske är det så att det återigen är männen snarare än kvinnorna som nu söker omorientera sig i tillvaron och hitta nya vägar fram till ordning och stabilitet. Hur det än ligger till med den saken är det ett faktum att det framför allt är unga män som lyssnar till vår tids mest inflytelserika intellektuella person nämligen Jordan B. Peterson. Det är också ett faktum att Peterson skrivit en självhjälpsbok som handlar om att skapa ordning i kaos: ”Tolv livsregler eller ett motgift mot kaos”. Och det är en bok som handlar om ordning och reda, om disciplin och livsmod. När allt är kaotiskt har människan bara ordning och reda att lita på och det är en ordning hon till syvende och sist måste skapa själv.

Det är i det här perspektivet som den nya vågen av konservatism och nationalism kan uppfattas som resultatet av ett behov att återigen knyta an till ett tänkande som syftar till att ge oss ett kollektivt motgift mot kaos och förödelse. Vi behöver identiteter, vi behöver sammanhållning, vi behöver traditioner, vi behöver gränser. Så självklart ska vi göra motstånd mot vänsterns utopiska destruktivitet. Men vi har inget intresse i att förvägra oss all den kunskap som finns i den moderna europeiska filosofin om hur kaotiskt världen egentligen är.

Det är 2020 nu och i någon mening är vi skyldiga att ta till oss vår egen tids filosofi. Skulle vi vilja ha levt under den grekiska Antiken utan att någonsin ha läst Platon? Skulle vi vilja ha levt i 1700-talets Frankrike utan att någonsin ha läst Voltaire? Det kanske är dags att ta tillbaka filosofin från vänstern. Och i underground-världen verkar det redan ha börjat hända. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur

BILD: Ett pussel med motiv från Amsterdam.

Richard Sörman