PATRIK ENGELLAU: En stor, fet tjur att ta vid hornen

OPINION Många menar att den främsta motsättningen i svensk politik går mellan höger och vänster och att det onda som under de senaste decennierna brutit ut i Sverige beror på vänstern, särskilt socialdemokraterna. Det onda, menar en del av dessa tänkare, fanns redan inbyggt i de socialistiska teorierna och har nu slagit ut i full blomning.

Så kan man se det. Det är sant att socialismen bringat fördärv överallt där den fullt ut slagit igenom. Så, visst, den påtalade sjukdomen existerar. Men är det just den sjukdomen som nu sprider sitt gift i Sverige?

Det finns många farliga sjukdomar som kan drabba ett samhälle precis som den mänskliga kroppen är utsatt för en massa olika medicinska faror. Inom läkarvetenskapen är det petnoga med att ställa en korrekt diagnos ty om man behandlar med fel medicin kan resultatet bli förödande. Jag tror att det är likadant med samhället. Man måste noggrant studera det onda, undersöka symtom, slå i läkarboken och försöka fastställa vilken åkomma som just nu orsakar besvären.

Det finns ett observerbart faktum som gör att diagnosen om vänsterns unika skuld för tillståndet i nationen inte känns helt övertygande. Om vänstern vore skyldig så skulle högern, kan man anta, vara en del av lösningen. Men åtminstone jag har svårt att föreställa mig att den traditionella politiska högern i Sverige – omfattande exempelvis moderaterna, kristdemokraterna och liberalerna – skulle utgöra starkare och effektivare mediciner än vänstern.

Min diagnos – om jag törs använda ett så pretentiöst begrepp – är att vänstern och högern i varje fall i vårt land är så lika att det knappt går att upptäcka någon skillnad mellan effekterna av deras respektive mediciner. Jag vet att detta är en kontroversiell uppfattning som varken uppskattas av högern eller vänstern ty om de erkände att de är likadana måste de byta ut hela sin världsbild och politiska diskurs (vilket är kanske precis vad de gör när de försöker dra upp en ny huvudmotsättning mellan sig själva och sverigedemokraterna).

När två politiska krafter som tidigare ansågs stå i harnesk mot varandra med tiden förvandlas till enäggstvillingar måste man tänka annorlunda. När jag gör det kommer jag försöksvis fram till det kanske mest kontroversiella, alla kategorier, som går att yttra i vårt land, nämligen att det potentiellt onda inte ligger inbyggt i vänstern utan i demokratin.

Nej, jag föreslår inte diktatur, ej heller anarkoliberalism. Jag försöker bara tänka som de amerikanska grundlagsfäderna.

Grundlagsfäderna förberedde sin republik med yttersta noggrannhet. De studerade den antika demokratin som var den enda tänkbara förebilden (eftersom USA skulle bli den första demokratin sedan antiken; andra länder som efter USA införde demokratin behövde inte studera något alls eftersom de i stället kunde försöka härma USA vilket många gjorde, framför allt i Latinamerika). Grundlagsfäderna skrev och debatterade och vägde kloka synpunkter mot varandra för att komma fram till något de trodde skulle kunna fungera (vilket det ju faktiskt också gjort i ett kvarts årtusende).

En av deras främsta slutsatser var att demokratin, alltså folkets rätt att välja sina härskare, var behäftad med den inbyggda risken att härskarna i eget intresse skulle ta över makt från sina uppdragsgivare, alltså medborgarna, och sedan ägna sig åt att uppfylla sina egna önskemål snarare än medborgarnas. Grundlagsfäderna trodde inte så mycket på att räddningen för medborgarna låg i att medborgarna i så fall kunde välja andra härskare. Eller rättare sagt: jo, visst var valen viktiga, men som ensam motkraft mot härskares maktlystnad räckte de inte.

Grundlagsfäderna identifierade två andra, kompletterande, motkrafter. Den första kontrollerade de själva genom att skriva konstitutionen. Till skillnad från exempelvis den svenska regeringsformen, som handlar om att ge politikerna så mycket makt att landet effektivt och utan krångel ska kunna regeras av målmedvetna politiker, så handlar den amerikanska grundlagen om att på alla tänkbara sätt förhindra kraftsamling i nationens ledning. Uppdelningen av ledningen i tre balanserande och av varandra oberoende statsmakter – den lagstiftande, verkställande och dömande – är bara det tydligaste exemplet på grundlagsfädernas pedantiskt genomtänkta ambitioner att hålla makten kort.

Den andra motkraften mot det i demokratin inneboende hotet om uppkomsten av ett politikervälde kunde grundlagsfäderna inte göra så mycket åt annat än att uppmärksamma den och predika dess oundgänglighet. Den motkraften var medborgarnas demokratiska anda, närmare bestämt den fasta övertygelsen att de stod på egna ben och att de faktiskt kände sig som de valda ombudens uppdragsgivare och inte som deras undersåtar.

Till exempel skrev grundlagsfadern Benjamin Franklin uppbyggelseskrifter där medborgarna uppmanades till olika plikter och dygder som skulle göra dem oberoende av de valda ombuden.

Grundlagsfadern John Adams hävdade att denna mentalitet hos det amerikanska folket var avgörande för att demokratin skulle fungera och inte förvandlas till ett slags politikerstyrd despoti. Konstitutionen står inte på egna ben, menade Adams, utan måste stöttas av lämpliga värderingar hos ett demokratiskt sinnat folk.

Mot denna bakgrund kan man lättare förstå varför svenska folket faller offer för ett målmedvetet nationellt politikervälde omfattande såväl höger- som vänsterpartier. Det är bara att läsa The Federalist Papers, där en del av grundlagsfäderna drev sina debatter, så förstår man.

Demokratins inneboende tendenser till maktkoncentration hos ett ledande skikt av politiker kan varken vi eller amerikanerna göra något åt men vi måste vara uppmärksamma på faran.

Vi svenska medborgare har inte mycket hjälp av vår regeringsform och vi kan på kort sikt inte göra något åt den. Men däremot kan vi lära oss, var och en, att uppföra sig som sådana självsäkra nettoskattebetalande medelklassare som jag jämt tjatar om och som Ben Franklin önskade att medborgarna vore, kort sagt folk som inte skäms att ofta fråga vad fan de får för sina skattepengar.

BILD: Grundlagsfäderna. Detalj ur en målning av John Trumbull (1819).

Patrik Engellau