OPINION När jag var sexton år fick jag ett stipendium som omfattade ett års studier samt resa och fickpengar till en av USAs mest välrenommerad internatskolor. Skolan heter Lawrenceville och är ett förstadium till Ivy League (och ligger bara någon mil från Princeton). Stipendiet som är värt nästan en miljon kronor (eftersom det är så dyrt med fin utbildning i USA) har sedan dess fortsatt så det skickas varje år en svensk gymnasist för att lära känna USA samt en av dess bästa skolor. Nu är jag med i en jury som årligen väljer ut nästa års stipendiat.

Man hade kunnat vänta sig att Sverige-Amerika Stiftelsen som delar ut stipendiet skulle få lika många ansökningar som jultomten får önskelistor men så är det inte. Av en årskull på närmare hundratusen svenska gymnasister är det bara ett tjugotal – 20 stycken! – som är tillräckligt intresserade för att skicka in en ansökan som i stort sett bara består av en kort handskriven uppsats om den sökandes egen person samt tre rekommendationsbrev från lärare, idrottstränare eller motsvarande.

Av årets skörd på tjugo ansökningar träffade jag i förra veckan fem finalister. Av dessa kom fyra från prestigeskolan Viktor Rydbergs Gymnasium i Stockholm och en från en Katedralskola. Så är det nästan alltid. År för år toppar VRG antalet finalister. Finalisterna kommer mestadels från friskolor. IB-linjen på Katedralskolan är ett kommunalt undantag.

För mig var detta ett dubbelt mysterium. För det första är det underligt att så få gymnasister ens ansöker om detta enastående attraktiva erbjudande. För det andra undrar jag varför VRG dominerar så kraftigt bland finalisterna.

För att få svar frågade jag finalisterna under slutintervjuerna hur detta kunde komma sig. Alla fyra kandidaterna från VRG svarade lite tvekande att ja, det berodde väl på att VRG är en väldigt bra skola. Deras svar betydde underförstått att de själva utgjorde gräddan av Sveriges gymnasieelever så det var väl inte så konstigt att just de kommit till final.

Detta går att föreställa sig men det förefaller inte sannolikt. Det skulle förutsätta att gymnasieelever i alla andra svenska skolor underlät att ansöka i övertygelse om att elever från VRG i alla fall skulle söka och då vinna tävlingen eftersom VRG-eleverna vore erkänt bäst i Sverige.

Jag frågade VRG-finalisterna hur de hade kommit på att söka stipendiet. Då visade det sig att VRG-skolorna gjort reklam för stipendiet på sitt intranät och vid flera tillfällen uppmanat eleverna att skicka in sina ansökningar.

Svårare än så var det inte att förstå. Att VRG ligger i topp beror inte att alla elever där skulle vara överlägset begåvade eller undervisningen unikt framgångsrik – även om detta naturligtvis också kan tänkas – utan framför allt på att skoladministratörerna är på hugget. De har helt enkelt kommit på att stipendiet existerar och talat om det för sina elever. Därför kommer också ansökningarna från ett mycket litet antal skolor i Sverige med VRG i topp.

För mig är detta ett intressant illustrativt exempel på hur barn matchas fram till vad som kan bli betydande positioner i samhället. Det beror inte bara på att de är små snillen utan också – och kanske framför allt – på att de lyfts fram av en hjälpsam och engagerad vuxenvärld.

(I vissa fall är vuxenvärlden överdrivet ambitiös. Det uppdagas ibland att det är den ansökande elevens mamma som skrivit den handskrivna ansökningsuppsatsen vilket omedelbart leder till diskvalificering.)

På det enkla sättet går ofta eliternas privilegier i arv. Eliterna är om sig och kring sig och ser guldklimparna som ligger och glimrar i tillvaron. Men guldklimparna glimrar ju lika mycket för alla som orkar öppna ögonen. Varför tar inte andra skolor chansen? Och det handlar förstås inte bara om stipendiet till Lawrenceville utan om alla de hundratusentals andra livsmöjligheter som man kan upptäcka om man ser sig omkring.

Detta är för mig en stor fråga på vilken jag inte har något bra svar. Alla skoladministratörer har samma möjligheter som administratörerna på VRG. Varför ser de inte möjligheterna? Är deras sinnen igentäppta?

Egentligen är det samma fråga som varför en del länder är underutvecklade och varför det numera går dåligt för Sverige. Det beror troligen på att folk inte letar efter möjligheterna för att sedan anstränga sig att utnyttja dem. I slutet av fjortonhundratalet blev Portugal på femtio år ett världsimperium för att portugiserna djärvt och nyfiket gav sig ut på haven för att upptäcka kontinenterna.

BILD: Ivy Leaguers, 1950-tal.