OPINION Socionomernas facktidning Akademikern måste tillsammans med Journalisten vara den mest politiskt korrekta facktidning som finns. Senaste numret har ”Färg” som tema och den kunde lika gärna vara beställd av Afrosvenskarnas Riksförbund.

Temanumret handlar om hur diskriminerade afrosvenska akademiker är på den svenska arbetsmarknaden. De är underrepresenterade i chefsjobb, överrepresenterade i lågstatusyrken och har lägre inkomst än andra personer i Sverige med samma utbildning, konstaterar tidningen.

I den privata sektorn har personer från sub-Sahara 25 procent lägre lön och afrosvenskar har 36 procent lägre lön än befolkningen i övrigt. Läsaren ska förstå att diskriminering är den grundläggande orsaken. Akademikern fastslår till och med att forskning har bevisat att diskriminering sker på grund av hudfärg.

En forskare går så långt som att hävda att detta har sina rötter i ”det transatlantiska slaveriet”. Men hur vet vi att utfallet inte kan handla om något så enkelt som skillnader i kompetens? Frågan är varför ett företag skulle vilja ge en värdefull medarbetare lägre lön på grund av pigment?

Ett reportage beskriver hur Kitimbwa Sabuni, känd som talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), tillsammans med miljöpartisten Marie Cham, åker runt på arbetsplatser och försöker göra svenskarna mindre rasistiska. De representerar projektet Vidga normen som pågår mellan 2018 och 2021 och som drivs av Länsstyrelsen i Stockholm. Syftet sägs vara att erbjuda en kompetenshöjning för arbetsgivare att bli medvetna om hudfärgens betydelse på arbetsmarknaden eftersom svenskarnas självbild av att vara ”färgblinda” inte stämmer.

De svenska tjänstemännen som deltar i det seminarium som tidningen beskriver, kryper genast till korset och bekänner att de är en del av problemet. Deltagarna frågar sig bland annat om det är rasistiskt att fråga en människa från vilket land hon kommer? Så här flagellantiskt (självspäkande) uttrycker sig en ombudsman på Akademikerförbundet SSR:

”Det är ett större och tydligare problem än vad jag kanske har kunnat förstå. Och det blir ännu tydligare för mig att jag själv också är ett problem i det här. Jag måste reflektera mer över mig själv och vad jag gör för då blir jag också en bättre budbärare.”

När jag (som själv är socionom) läser detta temanummer uppstår genast flera känslor av obehag. Obehagligt är att svensken alltid i dessa sammanhang ska skuldbeläggas, förvisas till skamvrån med draget rasistkort, med tanke på att vi faktiskt är ett av världens allra minst diskriminerande länder, vilket internationella studier visat.

Föreställningen om en strukturell rasism är tydlig även om projektet säger sig vilja verka för dialog. Obehagligt är också att Kitimbwa Sabuni och de förbund som han representerar har kopplingar till det islamistiska Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige, vilket Johan Westerholm senast visade i sin nyutkomna och översiktliga bok Islamismen i Sverige.

Muslimska brödraskapet verkar för att upprätta ett världsomspännande kalifat genom olika nätverk, såväl nationellt som internationellt. Vägen dit går genom att skapa enklaver och särlagstiftning i det svenska samhället. Westerholm redogör för hur dessa löst sammanhängande nätverk fungerar i Sverige, bland annat med kopplingar till Afrosvenskarnas Riksförbund och MMRK.

Afrosvenskarnas Riksförbund grundades 1990. En av medgrundarna var Kitimbwa Sabunis syster, liberalernas partiordförande Nyamko Sabuni. 2011 organiserade förbundet en konferens där bland annat den kände brittiska antisemiten Yvonne Ridley medverkade. Kitimbwa Sabuni är gift med Fatima Doubakil som är styrelseordförande i MMRK. Hennes organisation menar att muslimers mänskliga rättigheter i Sverige dagligen kränks genom en inbyggd strukturell diskriminering. Hon har också bjudit in den svenske jihadisten Munir Awad som talare. Denne har gripits tre gånger för terrorbrott i olika länder. 2013 dömdes han till tolv års fängelse för att ha förberett ett terrorattentat mot Jyllands-Posten.

Fatima Doubakil har nyligen dragit tidigare gruppledaren för socialdemokraterna i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, inför rätta för grovt förtal och hatbrott, då denne bland annat på sin blogg kallat henne för en person med extremistiska åsikter. Dom väntas i målet.

Obehagligt är vidare att Akademikern inte ens nuddar vid dessa dilemman utan enbart är fokuserade på diskriminering genom hudfärg. ”Diskrimineringen av människor med annan hudfärg än vit pågår varje dag”, slår tidningen fast och åberopar forskaren Tobias Hübinette som säger att ”det är nödvändigt att mäta ras och hudfärg eftersom det är det som gör att människor behandlas annorlunda.”

Hübinette har en bakgrund inom våldsvänsterns AFA, har fällts för ofredande och förtal och sagt att ”må den vita rasens västerland gå under i blod och lidande.” Han har också hävdat att det är pedofili som driver vita män att gifta sig med asiatiska kvinnor och att internationell adoption kan liknas vid slavhandel.

En företagsledare förklarar sin närvaro med att trosvisst förklara: ”Vi vill vara med att påverka, sticka ut hakan och ligga i framkant”. Självklart ska rasism bekämpas, men då också det ständiga förminskandet av svenskarna som ska göras ansvariga för all världens orättvisor. För min del undrar jag om projekt som Vidga Normen kanske är ett litet steg på vägen att underminera majoritetsbefolkningen självkänsla och bereda väg för krafter som vill ha ett helt annat Sverige, och som arbetar tålmodigt och på sikt. De omedelbara reaktioner som jag har fått tyder emellertid på motsatsen. Folk blir förbannade och tycker att rasistkortet dragits så många gånger att det är förbrukat.

Den som vill kan läsa senaste numret av Akademikern, nr 1/2020, här