PATRIK ENGELLAU: Demokrati

OPINION Jag får ofta ångest plus en del skäll från läsekretsen för att pennfäktare som jag bara analyserar och beskriver medan nationen driver vind för våg på grund av pågående politiskt vanstyre. Vi borde göra något i stället för att bra prata säger den uppfordrande läsekretsen.

Det ligger mycket i det. Själv skulle jag gärna bli statsminister om jag bara fick välja mina ministrar och riksdagen lovade att hålla sig lugn ett tag. Men hur man skulle få en sådan tulipanaros att slå rot vet jag inte. Kanske lika bra för jobbet vore en skärseld.

Betänk att tidigare nationella kriser som också berodde på ledarnas vanvård av landet, exempelvis 1809 när Sverige hotades att styckas mellan Frankrike och Ryssland vid Motala ström – läs Dag Sebastian Ahlanders fascinerande bok i ärendet – eller nittio år tidigare när den krigstokige Karl XII inte kunde avsluta sina fältslag utan hellre lät landet förödas, vid alla sådana tillfällen bestod den övervägande delen av befolkningen av självhushållande bönder som visserligen kunde råka ut för missväxt, sjukdom och blodsugande skattefogdar men ändå inte riskerade själva födkroken.

Men idag är alla boende i Sverige förbundna med tusentals ekonomiska trådar och beroenden och inte bara av varandra här i nationen utan med folk i hela världen. Försörjningskedjorna är smala och trimmade till perfektion vilket betyder att stora befolkningsgrupper kommer att drabbas hårt om de brister. Efter ett tag finns kanske ingen mat i någon enda ICA-butik man har en chans att nå. Elavbrott kan stänga av hela landsändar. Då sitter vi där med vår handvevade radio och försöker hitta public service som kanske just blivit sprängt av en ny bomb tvärs över gatan från Oxenstiernsgatan. Även små störningar kan därför, misstänker jag, slå mycket bredare än vad de kunde tidigare. Den tilltagande globala arbetsdelningen har gjort oss beroende av alltfler andra människor samtidigt som vår förmåga att klara oss på egen hand, individuellt och nationellt, är praktiskt taget utraderad. Vi är sårbara även för små missgrepp av politikerna.

Jag hoppas jag överdriver men skutor utan dugliga och uppmärksamma kaptener är prisgivna åt omständigheter bortom kontroll. Så är det idag när kaptenerna antingen ljuger eller faktiskt, som de själva kanske föredrar att formulera det, inte ser det uppenbara komma vilket de ibland skyller på sin egen naivitet.

Det finns inte så många exempel på att demokratier har brutit samman. Weimarrepubliken kunde inte hålla ihop och ersattes genom det nazistiska maktövertagandet med metoder som var nästan demokratiska. Tillsammans med stödpartiet Tyska Nationella Folkpartiet fick nazisterna mer än femtio procent vid valen i mars 1933 och upphävde demokratin sedan de väl fått kontroll.

Chile är ett annat exempel där arméchefen Augusto Pinochet på parlamentets begäran år 1973 med våld avsatte presidenten Salvador Allende som regerade i kraft av att han hade fått lite mer än en tredjedel av rösterna i valet 1970. (Jag var förresten där strax före kuppen som medlem av en svensk statlig delegation som skulle ge Chile 175 miljoner i dagens penningvärde i utvecklingsbistånd. Vi skrev på och hade ingen aning om vad som var på gång i landet. Jag reste hem några dagar före arméns anfall på presidentpalatset. Vid det laget hade landet stannat och folk låst in sig.)

I sådana lägen har det funnits en armé eller annan våldsmakt som kunnat ta över från ett demokratiskt system som slutat fungera. Brasilien är ett annat exempel. Så är det inte i Sverige och det ska vi nog vara glada för. ÖB dansar hellre i Prideparaden än han kör fram stridsvagnar till Rosenbad och håller en presskonferens om att han tagit över makten i Sverige.

Så hur ska vi få någon ordning på dagens samhällsskadliga politik när det inte finns någon, som i Chile, nationalistiskt sinnad armé som vill gripa in? Den enda metod som kan fungera, tror jag, är demokratin själv och med demokrati menar inte bara att vart fjärde år lägga en valsedel i en låda och dessemellan muttra lite och på sin höjd, när det känns särskilt svårt, knyta näven i byxfickan. Demokrati är något mycket större än det. Demokrati är i grunden en hos alla medborgare grundmurad föreställning och insikt att landet är vårt och att politikerna bara är våra ombud, ja tjänare.

Det är långt kvar till dess. Vi ser fortfarande politikerna som vår överhet och våra härskare. Vi medborgare gör oss i våra skallar till deras tjänare. Det är därför vi i ilska knyter handen i byxfickan i stället för att kontakta våra ombud – det finns telefonnummer på riksdagens hemsida – och någorlunda lugnt ta vederbörande i uppläxning ungefär som man skulle göra med vilken försumlig restaurangservitör som helst.

Skulle den sortens demokrati fungera? You bet. Det går nästan tjugotusen röstande på ett riksdagsmandat. Om bara en tiondel av dessa uppdragsgivare hörde av sig en gång om året till sin uppdragstagare skulle vederbörande ombud få ta emot fem uppfordrande samtal om dagen varje dag året runt. Att politikerna avlägsnat sig från folket beror delvis på att medborgarna inte törs förklara för dem vem det är som bestämmer. Vi är hunsade och det är vi själva som hunsar oss.

I själva verket finns förstås inget enskilt rätt svar på frågan vad vi ska göra för att bryta politikerväldets makt och den poliskt korrekta ideologins hegemoni. Allt är bra. Det startas nya partier. Det är bra. Allt fler medborgare morrar upp sig. Det är bra. Det startas nya folkrörelser. Det är bra.

Nu sa vi se om demokratin är stark nog för att forma Sverige i enlighet med folkviljan. En sak är klar: det räcker inte med att lita till de ledande politikerna.

BILD: Perikles talar inför folkförsamlingen i Aten. Målning av tysken Philipp von Foltz (1805 – 1877).

Patrik Engellau