ANDERS LEION: Det kan gå bättre för de gamla partierna – om de gör som SD

OPINION Ett populärt retoriskt grepp i den svenska politiska debatten är att jämföra Sverigedemokraterna med det tyska nazistpartiet NSDAP. Den sakliga grunden för detta är några av de enskilda individer som vid SD:s tillblivelse sökte sig till partiet. Det är en mycket svag grund för jämförelsen.  Det finns annat som är mycket intressantare om de två partierna skall jämföras. Det är likaså intressant att jämföra de partier som funnits och finns bredvid dessa två partier.

1932 var det tyska nazistpartiet redan på tillbakagång. Det var också nära konkurs. Det hade svårt att klara sina räkningar.  I Weimarrepublikens sista vinter (Der letzte Winter der weimarer Republik, Fischer 2018) redogörs dag för dag för det förlopp som slutade med att Hitler och nazisterna tog makten. Det var på intet sätt en ofrånkomlighet. Nazistpartiet och kommunisterna hade visserligen fått sina röster som en följd av det rådande ekonomiska och politiska kaoset, men nazistpartiet hade kunnat stoppas varje dag under denna sista vinter. De stoppades inte, därför att de andra partierna endast såg till sina kortsiktiga intressen och trodde sig kunna gynna dessa genom ett ständigt maktspelande med och mot varandra.

På samma sätt kortsiktigt manövrerande för egna intressen uppträder de partier som stöder den nuvarande svenska regeringen. De tror sig därigenom kunna hålla undan SD och dess fortsatta tillväxt och ökande inflytande. Om de nu anser att SD är nazistiskt borde de ta intryck av historien. Det gör de inte. De är lika blinda som trettiotalets tyska partier.

Nu finns det förstås också en annan skillnad. Det ekonomiska och politiska eländet i det slutande tjugutalets Tyskland gav nazisterna den framgång de behövde för att kunna avskaffa demokratin och omskapa samhället efter sina förvridna idéer. De ansåg demokratin vara något ont.

Den ekonomiska stagnationen och den politiska förstelningen i Europa har gett populismen framgång i Europa. (”It is becoming very popular”, som Nigel Farage sa inför uttåget ur EU.)

SD får gehör för sin politik just därför att den förmått göra troligt att partiet avser, och förmår, vitalisera demokratin. Deras mål, det som ger partiet dess drivkraft och attraktivitet är just löftet om en mer representativ demokrati och förmågan att göra detta löfte trovärdigt. De etablerade partiernas misstag är att de tror sig kunna motivera sin existens med att förorda status quo, att allt skall förbli vid det gamla. På så sätt är de sanna arvtagare till trettiotalets borgerliga tyska partier.

De gamla, etablerade politiska partierna kan enkelt försvara sina intressen och göra sig meningsfulla och valbara inför framtida val. De behöver bara tala om vad de vill göra, vilka förändringar de anser viktiga. De måste alltså skaffa sig en långsiktigt hållbar politik med klara mål. Kort sagt – göra som SD!

Anders Leion