PATRIK ENGELLAU: Vad hände med liberalismen?

OPINION Enligt min grandiosa historieteori som jag har dokumenterat i historieboken Moder Sveas själ indelar sig historien i ungefär 250-åriga cykler eller tidevarv. Sedan 1200-talet har vi således haft tre tidevarv: feodalismen, nationalismen och industrikapitalismen.

Bara för att du inte ska skratta ihjäl dig åt denna teori så ska jag påminna om att den är allmänt knäsatt i internationell historieskrivning på det sättet att de obestämda och förvirrade epoker som ligger mellan tidevarven är kända som renässansen och upplysningstiden, erkända sökperioder när mänskligheten sig själv ovetandes länkar in på nya spår. Poängen är att vi just nu befinner oss i en sådan förvirrad epok när allt verkar uppochner och något nytt håller på att skapas. (När jag skrev boken för ett tredjedels sekel sedan utgick jag från att Sverige skulle gå ut som segrare även efter den då ännu inte inledda mellanepokens historiska järnbad men nu, när den har börjat, är jag inte så säker på det. Tyvärr.)

Även om du inte tror på det där så hjälper historiehypotesen att förstå samtiden, i varje fall för mig. De idéer som har varit bärande under hela detta 250-åriga tidevarv, industrikapitalismen, skapades under upplysningstiden och har väglett oss sedan dess. De starkaste och mest nydanande av dessa idéer har varit liberalismen och socialismen. Dessa ideologier och deras respektive anhängare har också varit huvudkontrahenterna i de politiska strider som vi haft under tidevarvet.

När tidevarvet nu tar slut och en ny sökperiod inleds är det inte mer än naturligt att även tidevarvets bärande idéer dör undan. Att socialismen är död behöver jag inte ens förklara. Min bok publicerades 1986 och förkunnade att industrikapitalismen skulle ta slut 1990. Så skedde också i och med att dess svagaste komponent, socialismen, upphörde med Sovjetunionens kollaps år 1991. (Hur fasen kunde jag få så rätt? Och varför får jag mot min vilja dag för dag allt rättare?)

Att liberalismen också är dödsmärkt ser man i Sveriges riksdag efter vad det parti som bär dess emblem håller på med. Liberalerna ägnar sig åt att förgöra sig själva och inte mig emot ty jag menar att de som så många andra levande företeelser med tiden har förvandlats från löfte till hot, från något hoppingivande och inspirerande till något illavarslande och skadligt. Historien går mycket fortare än man tror. När jag var student var jag självklart liberal medan jag idag ser med ömkan på den ideologin.

Det är mycket enkelt att förklara liberalismens metamorfos och jag har gjort det flera gånger tidigare men det kan förklaras igen av samma skäl som att kyrkan aldrig slutar be Fader vår, nämligen att det behövs.

Liberalismens stora grej sedan start har varit det envetna försvaret och propaganderandet av de mänskliga fri- och rättigheterna. Från början gällde det de så kallade negativa rättigheterna, till exempel yttrandefrihet, näringsfrihet och äganderätt. Dessa rättigheter utgjorde förbud för staten  eller den suveräna kungamakten att lägga sig i de enskilda människornas privata liv. De presenterades i den amerikanska självständighetsförklaringen och upprepades i samband med den franska revolutionen.

Etthundrafemtio år senare började dessa rättigheter undergrävas av sin motsats, nämligen helt nyuppfunna föreställningar om att staten har en skyldighet att lägga sig i de enskilda människornas privata liv genom att ta resurser från en del eller alla medborgare och ge till vissa andra exempelvis i form av barnbidrag, socialhjälp och hyresbidrag. Dessa nya rättigheter kallas positiva till skillnad från de tidigare negativa. (Beteckningarna är förvirrande men det är inte mitt fel.) Denna epokgörande innovation, de positiva rättigheterna, presenterades för världen av presidentänkan Eleanor Roosevelt i FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna år 1948 och implementerades i Sverige genom 1974 års regeringsform.

Vem som helst kan förstå att ett parti som kallar sig liberalt och ska omfatta två helt motsatta idépaket så småningom måste gripas av inre konvulsioner. Och nu ser vi det inför våra ögon i den beklagansvärda men ödesbestämda vånda som det svenska liberala partiet genomlider.

Samma konflikt finns även i de övriga partierna utom i, å ena sidan, vänsterpartiet och miljöpartiet som inte bryr sig om de ursprungliga så kallade negativa rättigheterna, och, å den andra, sverigedemokraterna och i någon mån moderaterna och kristdemokraterna, som har hämningar mot Eleanor Roosevelts synsätt som hotar att leda till att svenska skattebetalare ska försörja hela världen.

BILD: ”Friheten på barrikaderna”. Målning av Eugène Delacroix för att hylla den franska julirevolutionen 1830.

Patrik Engellau