MOHAMED OMAR: Den svarte EU-riddaren kunde visst besegras

OPINION Britterna har lämnat EU. Det kändes som en historisk händelse av samma magnitud som Berlinmurens fall. En triumf för populismen och ett nederlag för etablissemanget. Som Nigel Farage, Brexit-rörelsens ledare, uttryckte saken i sitt sista tal i Bryssel:

There is a battle going on, in the west and elsewhere. It is globalism against populism. And you may loathe populism, but I’ll tell you a funny thing, it’s becoming very popular.”

När valresultatet kom 2016 och Brexitsidan vann, såg jag för min inre syn se den koleriske hotellägaren Basil Fawlty gnugga händer och le sitt triumfatoriska leende. John Cleese var ju för Brexit. Jag minns att jag letade rätt på en bild av Mr Fawlty och lade upp den på Facebook med kommentaren ”Segern är ljuv”. Lajksen och delningarna började snabbt trilla in.

Nu känns det som det är dags att dela bilden igen.

Mr Fawlty var en stolt engelsman, vilket inte minst märks i dusten med den dryge amerikanen i avsnittet ”Waldorf Sallad”. En amerikansk gäst kräver att få en waldorfsallad trots att någon sådan inte finns på menyn. Det som gör avsnittet så roligt är kulturkrocken mellan den stereotype, bufflige amerikanen och den excentriske engelsmannen Mr Fawlty. Är han inte nöjd med servicen på hotellet så kan amerikanen få pengarna tillbaka, säger Mr Fawlty: ”I know how important it is to you Americans.”

De flesta av oss är bekanta med den gamla klyschan om amerikaner som gillar pengar och européer som värdesätter andra, ädlare saker. ”But you must remember”, föredrar Mr Fawlty, ”that here in Britain, there are things that we value more, things that perhaps in America you’ve rather forgotten about, but which to we British are far, far more important.”

I debatten om Brexit, från Remain-sidans håll, har det handlat mycket om pengar. Om vi går ur kommer vi att förlora pengar. Jag är inte säker på att det är sant, men även om det skulle vara det så ligger det något i vad Mr Fawlty, i all sin tokighet, säger. Det finns saker som betyder mer än pengar och det kan vara en anledning till att Brexit vann. Saker som självbestämmande, att styra över sitt eget öde, ja, demokrati.

Britterna ville inte uppslukas av en överstatlig federation och förlora kontrollen över sitt land. Den kontrollen kan till och med vara värd ekonomiska förluster. När EU-anhängarna svarar att ni klarar det inte, då blir EU-skeptikerna ännu mer drivna. Vi kan! I en kolumn i The Telegraph 26 juni 2016 förklarade en av Brexit-sidans stora profiler, den blivande premiärministern Boris Johnson, att ”den främsta frågan har varit kontroll, en känsla bland folk att den brittiska demokratin har underminerats av EU:s system”.

Han hade fattat.

Britterna vill kunna ställa makthavare till svars och byta ut dem om de inte gör vad de ska: ”Vi ska återta denna vitala kraft till folket, att kunna sparka ut de som bestämmer i samband med val för att kunna välja nya”.

Efter Brexitomröstningen lyfte även John Cleese upp frågan om ansvarsutkrävande. Han menade att man inte kan ställa byråkraterna i Bryssel till svars och eftersom det inte går att reformera systemet måste britterna lämna det, konstaterar han: ”If I thought there was any chance of major reform in the EU, I’d vote to stay in. But there isn’t. Sad. Sorry, Paddy”.

Liberaldemokraten Lord ”Paddy” Ashdown kampanjade för Remain.

Mr Fawltys hotell kanske inte går så bra, men det är hans, och han sköter det på sitt sätt. På samma sätt vill inte britterna bli hunsade, de vill göra på sitt sätt. Den brittiska folkomröstningen har visat att frihet betyder minst lika mycket, eller mer, än pengar. Inte för att jag faktiskt tror att ekonomin kommer att försvagas, men pengar var ett Remain-sidans huvudargument.

Britterna har skakat EU i sina grundvalar, men pamparna vill förstås inte låtsas om det. Jag har inte sett mycket av krisinsikt och vilja till bättring. Istället beter sig EU mer som den svarte riddaren i Monty Python-filmen The Holy Grail. Ni vet den övermodige riddaren som vaktar en bäck och vägrar att låta kung Arthur gå över med orden: ”None shall pass!” När Arthur hugger av honom en arm så att blodet sprutar vägrar han att erkänna att någon skada är gjord. ”Tis but a scratch”, säger han.

Men vad händer när fler länder lämnar EU? När den svarte riddaren får ännu en arm avhuggen, och ett ben och så småningom kanske till och med huvudet. Det britterna har visat med sitt utträde är att den svarte riddaren inte är oövervinnlig trots sin skrämmande uppenbarelse, sitt självsäkra sätt och sina bombastiska anspråk. Han blev nerhuggen av den käcke kung Arthur som lugnt kunde gå över bäcken och resa vidare.

”I’m invincible!” ropar riddaren. ”You’re a loony!” svarar Arthur. I filmen ville kung Arthur först inte ha strid. Han försökte tala vett med den svarte riddaren. Men han fick bara ovett tillbaka. ”I move for no man”, sade riddaren, fortfarande lika oresonlig. Arthur lät sig inte skrämmas av propagandan, han måttade ett hugg och när en arm föll sprack illusionen. Monty Pythons humor gick ju till stor del ut på att förlöjliga auktoriteter, att sticka hål på uppblåsta myndighetspersoner. Brexit-kampanjen genomsyrades av samma anda. Nigel Farage hade samma charmiga fräckhet.

När den svarte EU-riddaren tornade upp sig och förkunnade att ”Ingen skall gå förbi” då tog inte britterna ett steg tillbaka i skräckblandad vördnad, utan liksom Arthur försökte de först förhandla i konciliatorisk ton, hävda sin rätt att gå förbi, och när det inte gick gjorde de vad som krävdes. Vi andra har nu sett att den svarte riddaren kan besegras och kan följa britterna över bäcken.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar