JAN-OLOF SANDGREN: Han vars namn inte får nämnas

OPINION Bara i Harry Potters England kan väl någon vara så genuint ond, att blotta uttalandet av hans namn får Facebook att frysa till is. För inte så länge sen räckte det med att skriva orden ”Tommy Robinson” för att få sitt FB-konto avstängt en vecka. Tommy Robinsson (eller som han egentligen heter, Stephen Yaxley-Lennon) gick från att vara viral ”working class hero” med miljontals följare till en person vars namn det blev närmast brottsligt att nämna.

Tommy fick sitt internationella genombrott i maj 2018, när han livesände utanför den domstolslokal där delar av en pakistansk groomingliga åtalades för att ha kidnappat och våldtagit ett stort antal minderåriga flickor i staden Rotherham. Omständigheterna runt skandalen var så groteska att myndigheterna fruktade en våg av hämndaktioner mot pakistanier. För att tona ner händelsen placerade man Robinson i fängsligt förvar, 13 månader utan rättegång och på en avdelning där många muslimska medfångar ville se honom död – samt belade brittisk press med ”rapporteringsförbud”. I en handvändning lyckades man vända Storbritanniens största sexskandal till en av Storbritanniens största rättsskandaler. 20 – 30 000 londonbor gick ut på gatorna för att protestera.

Tommy Robinson växte upp i en tid då det talades mycket om National Front och det producerades filmer som This is England eller den mer politiskt korrekta My Beautiful Laudrette (”Min sköna tvättomat” på svenska). Båda filmerna utspelade sig i engelsk arbetarklassmiljö, där gränserna tycks vara lite flytande mellan skinhead, punk, vänster-höger-huliganism, främlingsfientlighet och mångkultur.

I det här reportaget (producerat av vännen Kent Ekeroth) beskriver Robinson sin barndoms Luton som just en mångkultur. Han växte upp bland polacker, irländare, asiater och svarta i en hyfsat väl fungerande mix, med fotbollen som gemensam nämnare. Renrasiga engelska gentlemän var aldrig i majoritet, ens under 80-talet. Vad som förändrade scenen radikalt var när muslimer från framför allt Pakistan började öka i antal. Plötsligt fanns en grupp lutonbor som praktiserade separatism. Istället för att klämma in sig i mångkulturen, krävde man monokultur på sina egna villkor.

Det är ingen slump att fenomenet Tommy Robinson uppstod just i Luton. Trots att stan är hälften så stor som Göteborg har den fler än 35 moskéer. Som parantes kan nämnas att Taimour Adulwahab – den terrorist som sprängde sig själv under julhandeln i Stockholm 2010 – radikaliserades i Luton. Tommy tar oss med på en bilfärd runt Luton och det är svårt att upptäcka några engelska butiker, däremot passerar vi flera moskéer och skolor där det (enligt Tommy) finns elever som lämnar högstadiet utan att någonsin ha träffat en icke-muslim. Av de en gång så talrika nattklubbarna finns inga kvar.

Trots sitt rykte är det svårt att uppfatta Tommy Robinson som rasist, eller ens särskilt högerextrem. Faktum är att han lämnade sin egen organisation ”English Defense League” när han ansåg att den riskerade att utvecklas i högerextrem riktning. Däremot är han tveklöst patriotisk nationalist och gör ingen hemlighet av att han avskyr islam (vilket inte hindrade honom från att göra den här videon tillsammans med imam Twahidi).

Som svensk är det lätt att instämma i hans beskrivning av ”tystnadskulturen” – som för Englands del resulterade i att pedofilskandalen i Rotherham kunde pågå i femton år och drabba över 1 000 minderåriga flickor, utan att någon vågade ingripa. Det hände till och med att pappor, som på egen hand försökte frita sina döttrar, greps av polis. Kajsa Norman belyser en liknande problematik i boken Sweden´s Dark Soul, som passerade relativt obemärkt i Sverige men blev en bestseller i England.

Om Tommy Robinson bara varit den högerextreme huligan många vill göra honom till, hade myndigheterna säkert lämnat honom ifred. Det är hans krigsförklaring mot radikal islam – kombinerat med det faktum att han uttrycker sig intelligent, och i många stycken verkar mer resonabel än sina politiska motståndare – som gjort honom till en ”Enemy of the State”. Det är också titeln på hans självbiografi, som kan laddas ner gratis här.

Varken deplattformering eller långa fängelsestraff har lyckats hålla honom borta från offentligheten. Men ett uppmärksammat rättsfall nyligen visar på en strategi från myndigheterna, som kanske blir vanligare i framtiden. Efter ett bråk på en skolgård anklagades en engelsk pojke för rasism och utsattes för en hatkampanj i media. Tommy engagerade sig i fallet och menade att bråket på skolgården haft ”icke-rasistiska” orsaker, och att den syriske pojke som stod för rasistanklagelserna varit allt annat än oskyldig. Några advokater tog den syriske pojkens parti och stämde Robinson för förtal. Om han fälls i domstol kan han tvingas betala rättegångskostnader och skadestånd upp emot 700 000 pund. Alltså närmare 9 miljoner kronor.

Ekonomisk utpressning i syfte att tysta kritik, är en trend vi känner igen från Sverige. Före detta polisen och djurhållaren Thomas Åberg har satt i system att dra frispråkiga åsiktsmotståndare inför rätta, ofta med stöd av gummiparagrafen ”hets mot folkgrupp”. Nyligen dömdes en kvinna för att hon ”delat” en artikel som kritiserade Åberg själv, utan att artikeln innehöll några sakfel. Joakim Lamotte som skrev den erbjöds betala 100 000 kr i ”förlikning”, för att hindra att fler blir drabbade. Alltså uppenbara maffiametoder. Det här är en ytterst skrämmande utveckling, som innebär att nästan vilken kontroversiell åsikt eller förfluget ord som helst, kan resultera i åtal och personlig ruin.

Om det här blir rättslig praxis kommer vi definitivt att etablera en ”tystnadens kultur” – och för att än en gång citera Tommy Robinson, leder tystnadskulturen oundvikligen till att ”människor börjar skapa monster”.

BILD: Tommy Robinson och Voldemort, skurken i Harry Potter-sagan vars namn inte får nämnas.

Jan-Olof Sandgren