PATRIK ENGELLAU: Varsomhelstare på resa

OPINION En av de mest tilltalande teorier om samhället som presenterats under det senaste årtionden är, tycker jag, David Goodharts uppdelning av medborgarna i två grupper, ”somewheres” och ”anywheres” eller ”någonstansare” och ”varsomhelstare”. Det som är tilltalande med den teorin är att den kan redovisas på trettio sekunder samt att den tycks förklara ett antal framträdande samhällsfenomen.

Varsomhelstare är folk som i kraft av sina erfarenheter och sin internationellt gångbara kompetens kan försörja sig både här och där och därför relativt enkelt kan flytta mellan olika länder och känna sig hemma överallt. Varsomhelstare är i allmänhet välutbildade kosmopoliter och jobbar exempelvis i multinationella företag eller i FN. De är oftast högavlönade och utgör en liberal, urban elit.

Någonstansare är närmare knutna eller rentav fjättrade till hembygden som ofta ligger utanför storstädernas mondäna centra. De känner sig bara hemma i sin egen kultur, kanske för att de av språkskäl inte kan ta sig fram så lätt utomlands. De har sämre utbildning än varsomhelstarna och har ofta konservativa värderingar. De är skeptiska mot EU och ogillar invandring.

Har man väl satt sig in i denna enkla teori förstår man vad som menas med att globalismen övertagit makten i världen. Globalismen är världens samlade eliter av varsomhelstare. Ledande politiker i olika nationer är ofta sådana varsomhelstarglobalister som kanske fikar efter någon hög position inom EU. Många någonstansare menar att sådana globalistpolitiker bryr sig mer om sina lovande internationella framtidsmöjligheter än de hemländer där de verkar eller i varje fall har sin bas. Annie Lööf har varit inbjuden till Bilderberggruppen och Fredrik Reinfeldt får betalt av en amerikansk storbank, jojo.

Teorin kan också förklara fenomen som Trump och Brexit som kan ses som någonstansarmajoritetens sparkar i ändan på varsomhelstarminoriteten. Varsomhelstarna är rädda för någonstansarna eftersom de senare är fler och därför kan slå eliterna i val. En del någonstansare menar att varsomhelstarna gör vad som helst för att behålla makten. Varsomhelstareliterna skulle till och med vara beredda att upphäva demokratin om det behövs. Varsomhelstarna betraktar någonstansarna som populister och rasister.

När jag funderat en stund på denna teori kom jag på att den kanske duger till att förklara även andra företeelser i samhället, till exempel varför folk som migrerar till Sverige inte alltid uppför sig enligt våra förväntningar. Vi – med ”vi” menas i detta fall både den officiella politiken och alla välmenande och välkomnande människor i övrigt – har betraktat exempelvis somalier som någonstansare i sitt hemland, folk som egentligen velat bo kvar i sina traditionella omständigheter men som av ett grymt öde, exempelvis i form av krig eller religionsförtryck, tvingats lämna sin hembygd och nu är på jakt efter ett nytt någonstans där de kan rota sig igen. Vi gör därför allt för att Sverige ska bli deras nya någonstans. Vi insisterar på att de ska lära sig svenska och att de går i svenska skolor så att de blir som våra infödda någonstansare med avtalsenlig lön, villa och Volvo.

Men tänk om det inte är så. Tänk om somalierna och andra migranter till Sverige egentligen är ett slags varsomhelstare som prövar på lite här och där i världen. En infödd svensk högutbildad varsomhelstare som flyttar exempelvis till Singapore för att leda ett svenskt dotterföretag tänker inte nödvändigtvis lära sig malajiska eller tamil. Om någon erbjuder honom TFI – tamil för invandrare – tackar han nej. Singapore är inget livstidsprojekt för honom.

Man kan tänka sig att somaliern i Borlänge tänker som varsomhelstarsvensken i Singapore. Svensken och somaliern bara bor där medan omständigheterna är gynnsamma. Sedan de kanske flyttar någon annanstans, till exempel till Kanada där de ändå råkar ha en bror med goda jobbkontakter. Det känns kanske lite bortkastat för somaliern att delta i undervisning i svenska.

Det är ungefär på samma sätt med skola för barnen. Svensken i Singapore är petnoga med det. Troligen blir det någon sorts internationell skola, kanske helt utan tamilbarn. Han har ingen lust att hans barn ska inlemmas i någon lokal kultur som inte har något värde någon annanstans än i Singapore. För somaliern är det viktigt att säkerställa att barnen får behålla sin muslimska kultur. Därför måste de gå i muslimsk skola ungefär som att barn med svenska föräldrar väljer den svenska skolan i Mallorca som ligger mitt i Palma. Varför finns det inte en muslimsk skola vid Liljeqvistska parken i Borlänges centrum? Den svenska staten har ju i mångkulturpropositionen 1975:26 lovat att stå för kostnaderna när en invandrare inte vill komma hit för att utveckla ett nytt någonstansarskap i Sverige utan i stället föredrar att fortsätta som varsomhelstare på tillsvidarebesök.

BILD: Somalisk nomadhydda. Illustration ur den brittiska tidskriften The Graphic 7 maj 1887.

Patrik Engellau