KULTUR Kyndelsmässodagen den 2 februari infaller mellan vintersolståndet och vårdagjämningen. Man kan se året som ett hjul med fyra huvudpunkter. På den övre halvcirkeln, i mitten, har vi vintersolståndet då vi firar jul. På den nedre halvcirkeln, i mitten, har vi dess motpol, sommarsolståndet, då vi firar midsommar. På vänster sida, i mitten, har vi höstdagjämningen, då vi firar Mikaeli. Och på höger sida, i mitten, har vi dess motpol, vårdagjämningen, då vi firar påsk.

Mellan dessa fyra punkter hittar vi kvartspunkterna. Mellan vintersolståndet och vårdagjämningen hittar vi kyndelsmässodagen. Mellan vårdagjämningen och sommarsolståndet hittar vi valborgsmässoafton och första maj, vårfesterna. Mellan sommarsolståndet och höstdagjämningen hittar vi Olofsmässan och kräftkalasen. Och mellan höstdagjämningen och vintersolståndet hittar vi Alla helgons dag.

De fyra huvudpunkterna och kvartspunkterna bildar tillsammans åtta punkter. Årshögtiderna förknippas med kristna berättelser, men de fanns där redan innan. Då berättade man andra berättelser och dyrkade andra gudar. Men solen var densamma då som nu. Det blev natt och det blev dag. Dagarna blev kortare efter höstdagjämningen, och så blev de längre igen efter vintersolståndet.

Den kristna berättelsen om kyndelsmässodagen handlar om att Jesus nu har blivit fyrtio dagar gammal, han föddes ju på juldagen, och att hans mor Maria därför frambär honom i templet. Den fromme gubben Simeon tar Jesus i sin famn och säger att det här barnet kommer att bli ett ljus till hedningarnas upplysning. Ordet kyndel betyder ljus.

I förkristen tid, innan vi firade kyndelsmässodagen, som alltså är en ljusfest i midvintermörkret, firade vi något som kallades disablot. Diserna var i nordisk mytologi kvinnliga andeväsen, de dödas andar enligt vissa, eller gudinnor som kunde vara både elaka och vänliga. Idag den 3 februari har Disa namnsdag.

Kung Adils den mäktige ska ha fallit av sin häst vid ett disablot i Uppsala, det vill säga det som nu heter Gamla Uppsala. Han red runt Disarsalen, vilket verkar ha varit ett tempel rest åt diserna, när hästen snubblade. Adils, som ska ha levt på 500-talet, var son till Ottar Vendelkråka och blev enligt sagan höglagd i Gamla Uppsala. Det ska vara den norra av de tre stora högarna, den som kallas Torshögen. Han är nämnd i det engelska Beowulfkvädet där han kallas Eadgils.

Kelterna delade in sitt år på motsvarande sätt och de kallade den förkristna fest som inföll mellan vintersolståndet och vårdagjämningen imbolc. Då firade de fruktbarhetsgudinnan Brigida. Det lustiga är att när kelterna kristnades så fortsatte de att fira Brigida den 1 februari, men nu hade gudinnan förvandlats till ett helgon. Gudinnan och helgonet bar alltså samma namn.

Här är en bild av hur man föreställer sig det keltiska årshjulet:

I Nordisk familjebok under ”helgon” kan man läsa om hur helgondyrkan utvecklades när kristendomen blev en gynnad religion i romarriket under Konstantin och hedningar strömmade i massor till kyrkan. Dessa nyomvända fann, står det, i helgondyrkan ”ett surrogat för sin man-kult och polyteism”:

Deras gudar och heroer höllo i stora skaror intåg i kristendomen som helgon (Dionysos som den helige Dionysius, Poseidon som den helige Nikolaus, Herakles som Kristoforos, etc.). De förde med sig hedniska seder och bruk; offermåltiderna blefvo måltider på helgonens grafvar, mat och dryck framsattes åt de döde (så t. ex. Augustinus’ moder Monnica) etc. Kapell byggdes öfver deras grafvar, och sägnerna om dem utsmyckades ständigt vidare med drag lånade från hednisk mytologi; så uppblomstrade redan från 360-talet helgonlegendernas stora litteratur. Från en sådan uppfattning af helgonen var steget icke långt till en verklig tillbedjan af dem. De tre store kappadocierna (se Basileios och Gregorius af Nazians och Gregorius af Nyssa) utbildade fullt läran om helgonen som himmelska väsen, delaktiga i Guds makt, och öppnade därmed slussarna för den halfhedniska helgontillbedjan, hvars färd genom kristendomen sedan ej kunde hejdas…

I det hedniska Rom hade man olika gudar som rådde som ”patroner” över alla aspekter av livet som mat, hus, liv, död, hälsa, äktenskap, handel och jordbruk med mera. De kristna avskaffade gudarna och satte kristna helgon som patroner i deras ställe. Dessa var människor som efter sin död upphöjdes till himmelska väsen som kunde höra bön och utföra mirakel. På samma sätt som varje gud i den grekisk-romerska religionen hade sina festdagar, hade helgonen sina. På samma sätt som varje skrå på hednatiden hade sin gudomliga beskyddare, fick de nu varsitt skyddshelgon. Det fanns himmelska patroner som vakade över slaktare, snickare, bönder, skomakare med mera.

De fortsatte alltså i praktiken att dyrka sina gamla gudar, men kallade dem helgon. Ibland fick de nya namn, men ibland blev deras namn bara ändrade lite smått. Den gamla gudinnan Brigida blev hos kelterna på Irland till den undergörande nunnan Brigida av Kildare, som ska ha levt mellan år 451 och 525. I staden Kildare grundade hon ett kloster, där finns också hennes grav. Hon är en av Irlands förnämsta helgon, de andra två är S:t Patrik och S:t Columba. Brigida brukar avbildas som abbedissa med ett ljus i handen. Ljus som i kyndel! Hon var så vördad att hon liknades vid Jungfru Maria och kallades ”irernas Maria”.

Namnet Brigida, som betyder ”den upphöjda”, är samma namn som vårt Birgitta och Brita. Vi har liksom irländarna ett stort kvinnligt helgon med det namnet, den heliga Birgitta (död 1373). Och hon fick sitt namn efter den irländska nunnan! Vår förste kristne kung, Olof Skötkonung, döptes i en källa i Husaby som var vigd åt irländska Brigida av Kildare. Han döptes av den engelske missionären Sigfrid.

Kyndelsmässodagen är enligt Nordisk familjebok, ”liksom så många andra kristna fester, ingenting annat än en kristnad hedning”. Det ska visst ha funnits en eller flera fester med liknande innebörd vid samma tid i det gamla Rom. Romarna hade något som de kallade februalia, då de offrade åt Pluto-Februus och Proserpina, samt åt de dödas andar, manerna. Vissa menar att diserna som man blotade åt här i Norden också var de bortgångnas andar. Diser och maner, gudar och helgon. Olika väsen med olika namn har dyrkats genom historien. Men ett vet vi som icke skiftar, det är att våren kommer att komma 2020 liksom den kom 2019. Hjulet fortsätter att snurra och nästa anhalt är vårdagjämningen då vi firar påsk: Jesu uppståndelse ur gravens mörker och livets uppståndelse ur vintersömnen.

BILD: ”Disarblot”. Teckning av August Malmström.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)