BITTE ASSARMO: ”Bryr du dig om människor överhuvudtaget?”

OPINION Nyligen träffade jag en bekant som bor ett par tunnelbanestationer ifrån mig, en bit längre inåt stan. Vi är inte de bästa vänner precis och för några år sen anklagade hon mig för att vara islamofob när jag talade om att jag inte tycker att böneutrop hör hemma i det svenska samhället. När allt kommer omkring är det ju ingen skillnad mellan kyrkklockor och böneutrop.

Jag förklarade vänligt att det i själva verket är väldigt stor skillnad. Kyrkklockor ringer (åtminstone historiskt) för att påminna om tiden för gudstjänsten men under de tusen år som gått sedan Sverige kristnades har ljudet smält samman med den svenska kulturen. Böneutrop är däremot något helt annat – här är det nämligen den muslimska trosbekännelsen som ska eka ut över nejden. Jag frågade vad hon skulle tycka om Sveriges kristna kyrkor plötsligt krävde att få ropa ut den kristna trosbekännelsen över våra städer, men det ville hon inte svara på eftersom det inte var samma sak.

Kyrkklockor och trosbekännelse är alltså samma sak. Trosbekännelse och trosbekännelse är skilda ting. Det är lätt att inse att den som resonerar så bakvänt inte heller kan ta till sig fakta och kunskap, så jag lät diskussionen vara. För den gången.

Nu möttes vi alltså igen, och även om hjärtligheten uteblev så hälsade vi i alla fall artigt och började småprata lite. Jag har nämligen ingenting emot att prata med människor som har andra åsikter än jag själv – tvärtom. I min värld finns det plats för alla möjliga åsikter och livsåskådningar. Det är bristen på konsekvent tänkande som stör mig och eftersom just denna person är själva sinnebilden av detta så dröjde det inte särskilt länge förrän det på nytt blev problematiskt.

Denna gång kom vi in på de ”stackars” IS-kvinnor som ”tynar bort” (hennes ord) i Syrien och som det svenska samhället har vänt ryggen åt. Jo, så sa hon faktiskt. Och då kunde jag naturligtvis inte hålla tyst.

– Hur menar du då? Var det inte de som vände ryggen åt oss, åt våra lagar och vår demokrati och åt religionsfrihet och andra rättigheter som vi har lagstiftat om i Sverige?

– Så du menar att du inte tycker att de ska få komma tillbaka?

– Det är just det jag menar, svarade jag.

– Men barnen då? Tänk på baaarnen!

– Tja du, svarade jag, det är ju väldigt tråkigt att de här kvinnorna valde att föda och fostra sina barn i en religiös diktatur men är det verkligen mitt problem? Är det Sveriges? Men visst, om barnen hämtas hem så okej då. Men kvinnorna borde absolut inte få följa med.

– Hur kan du ens säga så? Skilja barn från deras föräldrar?

– Ja men är det inte just det man gör, när föräldrar vansköter barnen? Är det inte det vi har socialtjänsten till? För du menar väl inte att den förälder som låter sitt barn växa upp under IS regim tar väl hand om sina barn?

Det var droppen som fick bägaren att rinna över och hennes ögon att tåras av empati för IS-familjerna och harm över min inhumana attityd. Hon svarade inte på frågan, men däremot hade hon ett och annat att säga om hur omänsklig jag var. Gråten var nära när hon beskrev IS-kvinnornas utsatthet och vilsenhet och de elaka svenskarnas förskräckliga inställning, och hon avslutade med ett rungande:

– Jag visste ju redan att du är islamofob. Men att du dessutom tycker att kvinnor som sitter fängslade i Syrien ska nekas att komma hem? Det är helt otroligt. Bryr dig om människor överhuvudtaget?

– Givetvis, svarade jag – inte för att jag kände behov av att rättfärdiga mig utan mer för att jag ville retas. För jag förstod ju att hon inte skulle gilla mitt svar:

– Jag bryr mig om barn som lider och far illa, och det är därför jag helst skulle se att IS-barnen slapp ifrån sina föräldrar. Jag bryr mig om handikappade och funktionshindrade och blir rasande varenda gång jag tänker på hur människor blir fråntagna den LSS de har lagstadgad rätt till medan lurendrejare kommer undan med miljonbelopp på deras bekostnad. Jag bryr mig om kroniskt sjuka som blir utförsäkrade, medan vissa kan jobba som ministrar utomlands och få sjukersättning i Sverige. Jag bryr mig om de äldre, om fattigpensionärerna som tvingas rota i papperskorgar för att få något att äta, om de gamla som behandlas som skit av hemtjänst och på äldreboenden. Och jag är ursinnig på de folkfientliga politiker som bara låter det fortgå. Men om IS-kvinnorna bryr jag mig faktiskt inte nämnvärt.

Jag hade rätt. Hon gillade inte svaret. Hennes mun blev som ett streck och hennes suck var så djup att den sannolikt hördes ända till Syrien. I hennes ögon bryr jag mig nämligen om fel sorts människor. Det är helt enkelt mer spännande och exotiskt att värna heltäckta IS-kvinnor än trista sjuklingar och gamlingar. Och det får hon gärna tycka. För även om jag inte sa det till henne, så bryr jag mig faktiskt inte nämnvärt om den grupp människor hon tillhör heller – och vad de tycker om mig är jag fullkomligt likgiltig för.

Bitte Assarmo