BITTE ASSARMO: Hatet mot de vita männen minskar jämställdheten i Sverige

OPINION Jag har fått många reaktioner på min text (29/1) om vita män. Det märks att det är ett ämne som engagerar och undra på det. Vita män utgör ju i stort sett hälften av Sveriges befolkning, så det vore märkligt om det inte skapade upprördhet och irritation att en så stor folkgrupp ständigt bespottas på grund av sin etnicitet och sin hudfärg.

Det skapar också upprördhet eftersom den här gruppen gjort så väldigt mycket gott, inte bara för Sverige utan för hela världen. Eller som det uttrycks i en av alla Facebooktrådar där artikeln diskuterats de senaste dagarna:

”Lite bisarrt att ‘Hatet mot den vite mannen har helt enkelt blivit en av Sveriges mest lukrativa industrier’ med tanke på alla lukrativa industrier, Ericsson, ASEA, SKF, bara för att nämna några exempel, som den vite svenske mannen skapat! Industrier som la grunden till att Sverige som välfärdsland. ”

Och bisarrt är just rätta ordet. Vi pratar om hårt arbetande vita män som vigt sina liv åt företag och industrier som varit av yttersta vikt för Sveriges välstånd, som skapat arbetstillfällen både inrikes och i andra delar världen och som hjälpt till att driva utvecklingen framåt. Företagsledare, arbetare, bönder, militärer… Listan på goda, ansvarsfulla män som arbetat för sitt land och för sina familjer kan göras hur lång som helst. (Listan på goda och ansvarsfulla kvinnor är givetvis lika lång den, men det behöver inte utvecklas just i det här sammanhanget)

Dessutom har de vita männen också varit högst aktiva i kvinnofrågor. Jag kan förstå att det påståendet inte faller en intersektionell feminist på läppen, men det är icke desto mindre sant. Reformerna som slutligen gav båda könen samma lagstadgade rättigheter skapades inte bara av kvinnor utan även av (vita) män i maktpositioner. Männen vid makten lyssnade, tänkte till och landade med tiden i en alltmer jämställd syn på kvinnor.

Så ser det inte ut i vissa andra delar av världen. Jo, jag vet att Sudans regering har avskaffat spöstraff för kvinnor som klär sig i långbyxor, men det är inte riktigt i nivå med svensk jämställdhet. Ändå är det den vite mannen som ska hatas.

Problemet med hatet mot den vite mannen är dock inte enbart att man pekar ut en hel grupp som ond på grund av hudfärg och etnicitet. Det är visserligen illa nog, och borde naturligtvis betraktas som lika kriminellt som att peka ut andra folkgrupper på samma sätt, men det får även andra negativa konsekvenser – inte minst för jämställdheten. För samtidigt som det svenska etablissemanget odlar hatet mot den vite mannen som om det vore en dygd bortser man ifrån alla de andra män som bor och verkar i Sverige. De män som kommer från kulturer där kvinnoförtrycket fortfarande är lagstadgat och som även i Sverige håller sina kvinnor kvar i de patriarkala strukturer som finns i deras hemländer. De män som predikar hat mot västerlandet – och mot vita män och kvinnor – i moskéer runt om i landet. De män som planerar terrorattacker mot vita män, kvinnor och barn.

Jag är helt övertygad om att dessa män, som varken identifieras som vita eller identifierar sig själva som vita, har känt medvind av det huvudlösa hatet mot de vita männen. Hatet mot det vita har också gjort att de har kunnat, och fortfarande kan, arbeta i det fördolda och sprida sina ojämlika idéer i Sverige. I svenska förorter och bostadsområden växer det fram parallellsamhällen, där män, med samma värderingar som mullorna i den muslimska världen, breder ut sig i det offentliga rummet medan kvinnor trängs undan och hålls tillbaka – allt med de intersektionella feministernas goda minne.

Inte ens när dessa män utför onda handlingar, som resulterar i oskyldiga människors död, vill etablissemanget uttrycka tillnärmelsevis samma avsky som de ständigt uttrycker mot vita män. När P3 Dokumentär gjorde ett program om Taimour Abdulwahab, som sprängde sig själv till döds på Bryggargatan i Stockholm i december 2010 i syfte att döda så många som möjligt av de julshoppande stockholmarna, utmålades han således som ett offer för den svenska ”rasismen” snarare än som en brottsling.

Det ogrundade hatet mot vita män är alltså inte bara skamligt i sig. Det får dessutom konsekvenser för hela det svenska samhället och, i förlängningen, för den jämlikhet som de tidigare generationerna strävade efter. Hatet mot vita män skapar inte jämställdhet – utan minskar jämställdheten.

BILD: Rallare. Arbete på spåret mellan Stockholm och Uppsala ca 1900.

Bitte Assarmo