ANDERS LEION: Det ofrånkomliga våldet II

OPINION Hur skall vi ställa oss till våld? Ett sätt är att förringa eller förneka dess existens eller i alla fall i det längsta försöka komma undan, att inte stå mot det våld som förr eller senare kommer att ställa sig i ens väg.

Då blir det som när Kjell Westö berättar om sin barndom (vid 25.10 – tryck på rektangeln i nedre, högra hörnet, därefter på ”översättning”). Man får själv stryk och man får stå tyst bredvid och se på när andra misshandlas svårt. Man skäms och skammen sitter i hela livet. Westö säger att denna erfarenhet har format hans värderingar och därmed hans avsky för våldet. Han reflekterar inte över möjligheten till motstånd – han var bara inte en slagskämpe.

I media har berättats hur många ungdomar som har rånats, ofta av andra ungdomar. Sällan har någon försökt göra motstånd. Man har bara lämnat över sina ägodelar, också när enbart hot om våld och inga vapen förekommit. (Jag kritiserar inte, jag konstaterar bara. Man kan inte vänta sig något annat av pojkar som ständigt fått höra att de inte skall använda våld. Just det – men andra kommer då att använda desto mer. Tänk om de i stället fått träna boxning och lärt sig att tåla lite smärta…)

På förintelsens minnesdag förekom detta inslag (vid 38.40) i statstelevisionen. En kvinnlig historiker berättar om hur viktigt det är att låta ungdomar i skolan få höra vittnesmål från dem som varit utsatta, som har överlevt nazisternas dödsläger. Daniel Feinbaum, barnbarn till Bascha Gerson, överlevare från Auschwitz-Birkenau, berättar i skolorna om hennes upplevelser. Han blir väl mottagen av både lärare och personal – men inte överallt. Han får inte komma till vissa skolor, därför att rektorerna säger sig inte kunna garantera hans säkerhet. Ingen går närmare inte på vilka skolor det är, även om Feinbaum säger att det rör skolor i kranskommuner.

När den kvinnliga historikern ombeds kommentera detta faktum säger hon att det är en självklarhet att alla elever skall få ta del av denna information. Därför arbetar hon och hennes medarbetare på material, som skall ge lärarna redskap att angripa de fördomar som hindrar Feinbaum och andra att få informera om judarnas öde. Inte på något sätt beskriver hon hur detta skall få de elever – och föräldrar – som tagit makten i skolorna, det vill säga och över rektor och lärare, att ändra sig.

Hon vet att hon bara babblar. Hennes och de andras ansträngningar är bara symboliska. De kommer inte att ändra någonting. Deras ”insatser” är bara till för att skydda henne och hennes medarbetare från kritik.

Alla vet att inget kommer att ändras förrän makten i dessa områden – inte bara i skolorna – har återtagits. Det kan inte ske på annat sätt än genom överlägset våld.

Busar utnyttjar alltid våldsvakuum. Det gör skolans busar. Det gör den fullvuxne gangstern. Det gör Putin. Det gjorde Hitler. Han utnyttjade att Sverige och andra länder av tjugu- och trettiotalets romantiska politiker hade försatts med löjligt otillräckliga försvar. Vi fick ge efter. Vi var effektiva medhjälpare till hans krigsinsats. Han fick den malm han behövde.

Just nu går i statstelevisionen en serie om det danska kungahuset under andra världskriget. Danmark gjorde inte något motstånd vid invasionen. Det skäms man över. Man talar om sin skam. Vi skäms också. Men vi orkar inte ens tala om vår skam – även om några försökt få i gång ett samtal.

I dagens Sverige är det inte bara knytnävar och knölpåkar som används för att upprätta och vidmakthålla privata våldsmonopol på många orter. Man använder, som bekant, också sprängmedel och skjutvapen. Statens reaktion på detta våld har hittills mest bestått i beskärmanden: ”Det är inte OK. Det är oacceptabelt. Det är helt oacceptabelt. Jag blir förbannad. Jag blir oerhört förbannad.” Och så vidare.

Vad kommer denna statens handfallenhet och passivitet att leda till? Den skapar naturligtvis ständigt mer våld. Till slut kommer en motreaktion. Medborgarna kommer att beväpna sig. Det kanske är långt till denna punkt, men det vet vi inte. Det kan gå fortare än vi tror.

Jag har alltid trott att det svenska sättet att hantera våld är det bästa. Staten skall ha våldsmonopolet. Men jag börjar tro att jag måste ge mig. Min uppfattning motsvaras inte av statens nödvändiga handlande. Kanske måste vi gå över till en mer amerikansk modell.

En läsare var vänlig att skicka mig bland annat följande bild:

Nog är detta, att man skulle tvingas bära på en laddad pistol, en klumpig lösning, men någon annan står visst inte att finna.

Läs även ”Det ofrånkomliga våldet. Del 1” (21/1 2019)

Anders Leion