OPINION Lena Endre anser att ”de äldre generationerna” borde skämmas, läser jag i Aftonbladet. För vad, undrar du kanske. Tja, för allt från oljeborrningar, smältande isar till att Trump vill köpa Grönland, om jag uppfattat saken rätt. Det är häpnadsväckande arrogant. Och anledningen till att Lena Endre tar sig sådana här friheter är både infantil och skrattretande. Den stavas ”Tunn is”.

”Tunn is” är namnet på en ny klimatfokuserad thrillerserie som Lena Endre medverkar i och som får henne att fullkomligt pysa över av stolthet och Aftonbladets reporter att andäktigt skriva: ”Smältande isar, kritik mot oljeborrning och en politisk maktkamp på Grönland. Klimatkrisen inspirerade Lena Endre till thrillern ”Tunn is” – långt innan Greta Thunberg började skolstrejka och Donald Trump ville köpa ön.”

Långt innan till och med. Wow.

Vi får veta att ”Tunn is” utspelar sig på Grönland ”mitt bland politiker och oljelobbyister”. Lena Endre spelar Sveriges utrikesminister (hon praktiserade i hela tre dagar hos Margot Wallström för att få till den rätta knycken – tre dagar, det ni!) och hennes rollfigur brinner förstås för klimatfrågan precis som Lena Endre själv.

Eftersom Lena Endre inte direkt är purung själv kan man förstås undra vilka generationer hon egentligen talar om. Sina föräldrars? Sina far- och morföräldrars eller kanske deras föräldrars? Det är hon inte tydlig med och hon blir heller inte ombedd att förklara sig. Idag räcker det med svepande generaliseringar från en privilegierad kändis för att journalistkåren ödmjukt ska nicka bifall. Och att skuldbelägga de äldre är ju supertrendigt numera.

Ett av de vanligaste argumenten för detta skuldbeläggande är det snusförnuftiga påståendet att dagens problem beror på att äldre generationers ”konsumtionsmönster” påverkar de valmöjligheter de unga har idag. Men det är naturligtvis bara skitsnack. Faktum är att de konsumtionsmönster som antas vara så skadliga för klimat och miljö är ett relativt modernt påfund.

Så sent som i början av 1970-talet fanns fortfarande hållbarhetstänkandet kvar – det hade dessutom en naturlig koppling bakåt, till tidigare generationer, och behövde inte krystas fram av kändisar med magknip och uppmärksamhetsbehov. Man bodde generellt på mindre yta, åt mat som var i säsong och tog vara på alla rester. Man körde mindre bil och cyklade mer (det gick alldeles utmärkt även innan elcykeln uppfanns). Tog skogspromenader eller joggingturer istället för att springa på gym med idel eldrivna maskiner. Flög mer sällan och dessutom främst till destinationer på närmare håll än idag. Man lagade sina kläder och stoppade sina strumpor och om skorna gick sönder lämnade man in dem hos skomakaren istället för att köpa nya.

De äldre generationerna gjorde helt enkelt det som makthavarna sa åt dem att göra – de byggde upp landet och levde om inte spartanskt så i alla fall sparsamt. Och under tiden avlöste påbuden och förbuden varandra, mer eller mindre baserade på vetenskapliga rön. Ät potatis – ät inte potatis. Ät svenskt kött – ät inte kött alls. Köp diesel – köp inte diesel. Flyg till Mallorca, Kanarieöarna, Thailand – flyg inte alls.

Att skuldbelägga dem för att de inte kunde se in i framtiden och på förhand veta sådant som de flesta av oss – inklusive Lena Endre – inte har hundra procent koll på ens idag är djupt ohederligt. Men det är precis det Lena Endre gör.

Nu kan det förstås tänkas att Lena Endre också talar om sin egen generation, den generation som även jag tillhör. Det är ju faktiskt först med vår generation som de verkliga utsvävningarna – det berömda ”konsumtionsmönstret” – tar fart. Men även där är det naturligtvis alldeles åt skogen att skuldbelägga kollektivt, för trots allt lever ju de flesta även i Endres generation relativt blygsamma liv. Det är långtifrån alla som har valt bort vanliga jobb för att istället förverkliga sina drömmar på statsfinansierade teatrar – de allra flesta av oss stretar på med alldeles vanliga jobb, rättar oss efter påbud och förbud och lever inte på så mycket större fot än våra föräldrar gjorde.

En sak är i alla fall uppenbar: Svenska folket börjar få nog av kändisar som sätter sig själva på piedestal och pekar finger åt andra. Kommentarsfälten på sociala medier svämmar över av vrede över den högprofilerade skådespelerskans arroganta uttalande. En helt rättmätig vrede som Lena Endre sannerligen förtjänar. För de äldre generationerna har ingenting att skämmas för. Däremot har Lena Endre all anledning att känna både skam och skuld efter sitt fula påhopp på generationerna som byggde upp det svenska välfärdssamhället.