RICHARD SÖRMAN: Youtube är mitt nya universitet och jag skäms inte för det

IDÉ OCH KULTUR En intellektuell människas främsta uppgift är kanske att kunna skilja budskapet från budbäraren och från det sammanhang i vilket det framförs. Det är inte säkert att en text är lärorik eller betydelsefull bara för att den trycks i en statusfylld publikation. Snarare är det nog så att de som idag befinner sig i frontlinjen av vårt tänkande ser till att vara tillgängliga på nätet. För den som klarar av att urskilja kvalitet från skräp är Youtube idag en outsinlig källa till kunskap och visdom.

Hösten 2013 satt jag en dag hemma i läsfåtöljen och sökte på Youtube efter en video om röstträning. Jag undervisade fortfarande och hade emellanåt problem med en överansträngd röst. Jag hittade en video av en amerikan vid namn Elliot Hulse. Den unge Hulse stod i ett gym, iklädd träningskläder, och gav praktiska tips om hur man tränar sig till en avslappnad och klangfull röst. Eftersom jag såg att han hade laddat upp en mängd videos kollade jag runt lite. Sedan dess har livet inte riktigt varit detsamma.

I tjugo år hade jag arbetat som forskare och lärare vid svenska universitet. I tjugo år hade jag suttit hopkrupen framför datorer och över böcker. Det var vad man skulle göra: sitta ned och läsa och tänka. Stilla, stillsamt, begrundande och eftertänksamt. Elliot Hulse fick mig att inse att jag behövde resa mig upp. Att jag behövde sträcka på kroppen. Att själen inte är allt. Eller att själen också sitter i kroppen, hör ihop med kroppen. Han fick mig att förstå att tänkandet inte är det enda vi ska odla i livet, att intellektualismen inte är det enda goda. Han fick mig att komma ihåg att alla möjliga gamla visa män från Antiken och Renässansen hade påpekat att det intellektuella bara ska vara en del av en helhet och att visdom och balans är viktigare än kunskap.

Kanske ska vi tänka så här: En intellektuell människas första uppgift är att kunna skilja budskapet från budbäraren. Det är inte säkert att en text är intressant bara för att den är tryckt i Axess eller Svenska Dagbladet. Det är heller inte säkert att en Youtube-video är ytlig och ointressant bara för att den spelats in av en amerikansk självhjälpsguru. Akademiker lever så mycket på den prestige de får av sina titlar och ämbeten. Många av dem är begåvade och värda vår beundran, men långt ifrån alla.

Jag kan ärligt säga att Youtube, sedan 2015, har varit mitt universitet. Visst har jag fortsatt läsa böcker, men boktipsen har ofta kommit via Youtube. Och naturligtvis är det tillgängligheten som lockar. Man hittar fort fram till intressanta personligheter, man kan lyssna när man vilar eller när man kör bil, man kan titta eller bara lyssna hur många gånger som helst och det kostar inte mer än mobilabonnemang och bredband. Men det som tilltalar mig mest är den nästan totalt prestigelösa inramning som ger all vikt åt retorik och innehåll och ingen som helst åt akademiska titlar eller prestigefulla publikationer.

Youtube är vår tids grekiska Agora, romerska Forum eller brittiska speakers corner. Det talade ordet som söker en bred publik tvingas till koncentration och klarspråk. Och jag har ingenting emot den känslosamma dimension som ibland framträder hos exempelvis Jordan B. Peterson. Peterson talar om saker som berör honom, han talar om hur han ser på människans kamp för mening och sammanhang i en kaotisk tillvaro. Den kampen är också hans egen så varför skulle han inte gå loss känslomässigt?

Det är befriande att ha fått en intellektuell scen som inte underkastar sig den formalistiska akademismens regler om definitioner och problematiseringar. Vetenskapligheten är i alla fall till stora delar en illusion inom allt som har med samhällsvetenskap och humaniora att göra. På Youtube får man framföra det man tror på själv, det som betyder något för en själv. Man behöver inte alltid bevisa den vetenskapliga statusen på de påståenden man fäller utan överlämnar till tittarna eller åhörarna att ta till sig det som kan vara av värde.

Visst finns det mycket skräp på nätet. Visst florerar det konspirationsteorier och märkliga underground-kulturer. Men jag har inga problem med det. De flesta människor besitter ett någorlunda stabilt förnuft och tycker ungefär det som main stream kulturen säger åt dem att tycka. Det kanske är värre med det strunt som florerar inom den officiella akademin. Hur mycket forskning har vi inte finansierat i Sverige som drivit vänsterideologiska agendor om jämlikhet och ojämlikhet och de socio-ekonomiska faktorernas roll i vithetsnormens dominans över tänkandet? Institutionaliserad galenskap är kanske farligare än statusbefriad galenskap på nätet.

Elliot Hulse har lärt mig mycket om sambanden mellan kropp och själ, om den amerikanska transcendentalismen (från 1800-talet), och om maskulina rörelser på nätet i stort. Eckhart Tolle har lärt mig förstå vad andlighet är och hur den kan praktiseras i våra vardagliga liv. Tack gode Gud för det. Tyler Durden (eller Owen Cock som han egentligen heter) har lärt mig allt. För mig är han den mest insiktsfulla person som finns i vår samtida offentlighet. Han kommer från PUA-industrin (Pick Up Artist) men har gått från ämnena personlig utveckling och manlighet/kvinnlighet till att fokusera på möjligheterna att hitta balans och mening i den moderna världen. Jordan B. Peterson måste förstås nämnas här, men han är ett specialfall eftersom han kommer från universitetet och började sin bana med att lägga ut de föreläsningar han höll för sina studenter. Men visst är han intressant. Och visst är han kanske vår tids mest inflytelserika intellektuella person. Utan Youtube hade han antagligen bara varit en psykologiprofessor bland många andra. På många sätt är nog Youtube även hans nya universitet.

BILD: Jordan B. Petersons YouTube-kanal.

Richard Sörman