OPINION Mindre nogräknade regimer skjuter ibland upp allmänna val, när valresultatet förväntas bli ett annat än man hoppats. Det händer i länder som Zimbabwe, Haiti eller Afghanistan, men knappast i det moderna Europa. Här är våra demokratiska traditioner fortfarande starka och folket skulle knappast acceptera en sån sak (?).

För att tumma på allmänna val i Sverige krävs mycket starka skäl. Antingen ska landet befinna sig i regelrätt krig, eller ett krigsliknande tillstånd kallat ”gråzonsläge”. Termen gråzon aktualiserades nyligen av inrikesminister Mikael Damberg i ett svar till rikspolischefen – med anledning av hans begäran om militär hjälp, ifall Sverige inte lyckas få bukt med den eskalerande kriminaliteten. I den här artikeln försöker Helena Edlund reda ut vad begreppet egentligen står för, och vilka konsekvenser det kan få för demokratin.

Vill man vara cynisk kan man säga att S-regeringen behöver en gråzon, inte i första hand för att bekämpa kriminaliteten utan för att bekämpa oppositionen. Att sy ihop en DÖ eller JÖK-överenskommelse efter varje riksdagsval är, som erfarenheten visat, inte särskilt effektivt. Att med bibehållen press- och yttrandefrihet förhindra att SD etablerar sig som Sveriges största parti år 2022, är förmodligen svårt. Att godvilligt lämna över makten till ett parti man i decennier kallat nazister, är möjligtvis ännu svårare.

Så vad återstår att göra? Ett gråzonsläge under valrörelsen skulle ge sittande regering uppenbara fördelar. I krissituationer tenderar folk att sluta upp bakom sin ledare, och även om valet inte behöver ställas in (Sverige är trots allt inte Zimbabwe) kan man ändå med lagens stöd begränsa politiska manifestationer. Sannolikt får man också bättre verktyg att censurera media, och särskilt högljudda kritiker (med hänvisning till rikets säkerhet) kanske kan frihetsberövas. Så här beskriver MSB med egna ord hur man bör förhålla sig till alternativmedia, under ett så kallat Typfall 5 (FOI Memo 6338):

Spridandet av propaganda via internetaktivister och alternativa medier, som sedan ibland oreflekterat sprids vidare i svenska traditionella medier, förmedlar en skev bild av Sverige. Den svenska allmänheten utsätts för mångtydiga fakta och ibland ren desinformation i frågor som berör bl.a. ordning och trygghet, migration och integration, traditionella värderingar, krisberedskap och försvar, samt utrikes- och säkerhetspolitik.

Hur man praktiskt tänker lösa problemet med avvikande åsikter faller tyvärr under hemligstämpeln. Men under rikskonferensen för Folk och Försvar nyligen, förklarade tidigare Säpochefen Anders Danielsson att ”psykologisk krigföring” (vari han även inbegriper så kallade ”falska nyheter”) kan likställas med ”terrorism”. Vill man dra konspirationsteorin ett snäpp längre kan man fråga sig om regeringen rent av vill uppmuntra gråzonsproblematik, för att en gång för alla få bukt med oppositionen. En del beslut de senaste mandatperioderna kan peka i den riktningen:

Man har de facto nedmonterat polismakten, i ett läge när den behövts som allra mest. Här finns en föreläsning i ämnet.

Man har prioriterat invandring från kulturer som är extremt svårplacerade på svensk arbetsmarknad och tillika svåra att assimilera, vilket naturligtvis ökat konfliktytorna i samhället.

Man tycks ha övergett principen om likhet inför lagen. Det kan se ut som att utländska medborgare döms enligt andra kriterier än inhemska. Exemplen på nätet är otaliga (som här, här, här eller här) och jag har svårt att tro att allt handlar om ”fake news”.

Vidare ger man anonymitetsskydd åt våldtäktsmän med utländsk bakgrund, sätter svenska pensionärer på bar backe och underlättar för terrorister att återvända till Sverige efter fullgjord tjänstgöring hos IS. (Fler exempel på dysfunktionell rättsordning tas upp här.)

Med jämna mellanrum framförs kravet att rasistiska och nazistiska organisationer bör förbjudas (vilket kanske inte låter så kontroversiellt). I samma andetag kallar man sina politiska motståndare för ”nazister” och beskriver svensk etnicitet som något i grunden rasistiskt. Så vad är det egentligen man vill förbjuda?

I ett läge när ordningsmakten förbrukat allt sitt våldskapital, inklusive tårgas, vattenkanoner, gummikulor, massarresteringar och deportationer, men ändå står maktlösa inför en galopperande kriminalitet – då är det naturligtvis befogat att kalla in militär. Men vad har polisen gjort hittills? Jo, man har bjudit kriminella på kaffe. När kaffet inte fick de kriminella på bättre tankar, provade man pizza. När inte heller pizza lyckades vända utvecklingen ropar man efter ett gråzonsläge. Det känns som att man hoppat över en del handlingsalternativ däremellan, för att med kriminaliteten som murbräcka ge S-regeringen totalitära befogenheter.

Det behövs inte särskilt mycket konspiratorisk fantasi för att tro att någon vill destabilisera landet. Framför allt verkar man ha ansträngt sig att utså split mellan invandrare och svenskar. Konspiration är ett starkt ord som naturligtvis inte ska missbrukas, men läser man Helena Edlunds artikel inser man att det framför allt är tre personer som kommer att få en nyckelroll roll när Sverige går över i en gråzon. Nämligen inrikesministern, justitieministern och chefen för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – alltså Mikael Damberg, Morgan Johansson och Dan Eliasson. Jag har svårt att tänka mig tre personer som åtnjuter mindre förtroende hos den breda allmänheten, och som skulle ha mindre chans att behålla sina maktpositioner efter ett demokratiskt val. Vilar Sveriges öde i denna trojkas händer, är det nog dags att spänna fast säkerhetsbältena.

BILD: Svenska soldater under andra världskriget.