OPINION Folk brukar bli chockerade när jag säger att för oss medelklassare till höger och vänster, vi som genom vår flit, ansträngning och idoga betalning av skatter fungerar som nationens ryggrad för att inte säga blodomlopp och nervsystem, för oss är politikerna fiender. Folk tycker att uttalandet känns aggressivt och nästan osvenskt. Vi har ju ändå valt våra politiker.  

Det är sant att vi har valt våra politiker. Allt har, som Morgan Johansson indignerat påpekat, skett i god demokratisk ordning i enlighet med grundlagarnas regelverk. Samtidigt är det sant att det i skymundan men allt tydligare skett en fundamental politisk omvandling inom detta väloljade och regelstyrda demokratiska maskineri. Sedan några decennier tillbaka har politikkåren gradvis kapat trossarna till de ankaren varmed de tidigare var förbundna till medborgarna som enligt högre demokratisk teori inte bara betraktas som deras finansiärer utan också som deras uppdragsgivare.  

Som medborgare, medelklassare och finansiär av politikerväldet känner jag mig inte längre som uppdragsgivare. Det beror till stor del, men inte enbart, på att vi medborgare faktiskt inte är uppdragsgivare annat än den där dagen i september vart fjärde år när vi ska lägga en lapp i en låda. I övrigt har politikerna under de senaste decennierna gjort sig ekonomiskt oberoende av medborgarnas och medlemmarnas stöd. I stället för att själva besvära sig med att försöka få medborgarna att med lock och pock betala medlemsavgiften så skickar politikerna nu Skatteverket att hämta pengarna med tvång. På grund av partistödet behöver de aldrig konfrontera sina finansiärer på samma sätt som en normal ICA-handlare. 

Vad denna gradvis vidgade klyfta än beror på så har den lett till att sådana som jag betalar, svär och knyter handen i byxfickan medan politikerna spenderar pengarna på egna favoritprojekt som de egentligen aldrig frågat mig om men som jag tror har till syfte dels att de ska gynna grupper som står dem nära – inte minst de medlemmar av deras eget skrå som ska ha försörjning och därför behöver en bra lön och en tillräckligt stor myndighet att chefa över – dels underhålla den humanitära stormakten som försörjer alltfler människor och är själva symbolen politikerväldets historiska storhet. Allt, naturligtvis, på min och andra ständigt mer förtvivlade nettoskattebetalande medelklassares bekostnad. 

När jag säger att politikerna är våra fiender är det därför inte aggressivt utan snarare ett konstaterande av faktum. Politikerna gör något annat för medelklassarnas – vare sig dessa är höger- eller vänsterorienterade – pengar än vad medelklassarna själva hade velat. Räven tar höns som hönsägaren själv hade velat använda på något annat sätt.  

Det handlar förstås inte bara om pengarna. Än mer, kanske, handlar det om den ständigt pågående förolämpningen av eftertänksamma medelklassare när dessa inte hänger med i politikernas verkningslösa men käcka infall – sådant som korvgrillning med gängkriminella och socialbidrag med autogiro till ministrar i Irak, allt upphöjt till hundra – och då blir stämplade som rasistiskt avskum av våra härskare i olika partier, det är svårt att se någon skillnad på Morgan Johansson, Erik Ullenhag och Fredrik Reinfeldt. 

Jag trodde alltför länge, sådär till för två år sedan, att det skulle gå att få ordning på förhållandena i Sverige, att politikerna i de olika partierna skulle återkomma till sitt förnuft när de uppmärksammade konsekvenserna av sitt faktiskt odemokratiska – om man med demokrati inte bara menar att de ska genomföra allmänna val enligt regelboken utan också att de ska känna den sanna demokratiska respekten som ombud ska ha för sina uppdragsgivare – vanstyre. Men det tror jag inte längre. Rävarna är faktiskt rävar. De kan inte ändra natur för de har ingen annan natur är rävnaturen. Kanske är det viktigaste vi medelklassmedborgare kan göra är att inse detta och börja fundera på vad vi då ska ta oss för. Det första är kanske att predika insikten, vilket jag här nu försöker göra.  

Jag tror att vi medborgare, nationens ägare och härskare enligt alla demokratiska teorier som jag känner till, har abdikerat till förmån för rävarna. Vi kan aldrig räkna med att rävarna på eget initiativ ska återlämna kontrollen till oss medborgare (det skulle i så fall vara när de misslyckats så kapitalt att de vill fly från sitt nederlag). Det är vi – nationens ägare och skattebetalare – som måste ta vårt ansvar vilket betyder erövra de positioner där ansvar kan utövas.