OPINION Kritisk massa är ett inom fysiken väletablerat begrepp, men det används också flitigt som metafor för att belysa andra företeelser.

Det är alltså användbart. Här skall det användas för att beskriva dagens opinionsbildning i Sverige.

Man klagar ofta på åsiktskorridoren eller på det accepterade, det politisk korrekta. Dessa ord beskriver något verkligt, av många upplevt. Samtidigt beskriver de det rådande läget som alltför stabilt, alltför opåverkbart. 

Behovet av massa kan minskas genom att det omges av ett neutronreflekterande material. De neutroner som avges återförs till massan och utlöser fortsatt kedjereaktion effektivare än utan ett sådant hölje.

Åsiktskorridoren är ett sådant skal. Innanför detta studsar åsikter mellan människorna i deras vardagliga samtal hemma och på arbetsplatserna. Åsiktskorridoren leder kanske främst till försiktighet, man tänker sig för innan man bestämmer sig för att dra ett opassande skämt eller svär över någon av de politiskt korrektas förnekade företeelser, ökad brottslighet eller ökade socialhjälpskostnader – eller något annat. (De pensionärer och andra som påtalat att näthatsgranskaren Tomas Åberg är dömd för vanvård av djur var tyvärr inte tillräckligt försiktiga. Det har kostat en dömd 10 000 kronor. Det finns tusentals fall. Svenskt rättsväsende kommer alltså göra mannen mycket förmögen). Det kan fortsatt vara skäl för medborgarna att använda de metoder som utvecklades i DDR och andra dåtida öststater: vara öppen endast inför gamla vänner som du kan lita på – i andra fall får du vara så pass tvetydig att ditt yttrande också kan uppfattas som ironi. Jag som är gammal pensionär kan vara rakt på sak utan alltför stora kostnader – även om jag också får min del.

Detta fortgående samtal, detta utbyte av åsikter, detta skämtande: ”Har du hört vad muslimen sa när…”  innebär att sakta men obönhörligt byggs ett ökande förändringstryck upp under det politiskt korrektas lock. När förändringen väl kommer blir den mycket mer våldsam än om åsiktsutbytet tidigare kunnat ske friare och mer obundet.

I detta dramatiska skede befinner vi oss nu. Det har många, bland annat Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter, fått erfara.

Han skrev en söndagskrönika i DN den 12 januari. Denna – och de av krönikan utlösta kommentarerna – avhandlades av DN-journalisten Johan Croneman den 21 januari.

Croneman utgår från följande citat från Wolodarski: ”För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister”.

Detta konstaterande utlöste många upprörda kommentarer om att Wolodarski därmed skulle vilja ha bort Alexander Bard – som citatet åsyftar – från TV4:s program.

Croneman påpekar, med rätta, att något sådant krav inte uttalas. Ändå är både hans kommentar, och de som fälls av dem som vill försvara Bard, förljugna.

I Wolodarskis krönika uppräknas en rad yttranden och händelser som, enligt hans mening, innebär att ”De små vidrigheterna kommer att förändra Sverige”.

Bards medverkan i TV4 skulle alltså vara en av dessa ”små vidrigheter”. Wolodarskis mångordiga beskrivning av ”de små vidrigheterna som kommer att förändra Sverige” – kan inte tolkas på annat sätt än att Wolodarski anser att allt sådant skall bekämpas, att det ska bort för att bevara det goda Sverige, det Sverige som han uppenbart vill försvara. Det behövs inte något uttalat krav på att Bard skall bort. Sammanhanget gör det ändå fullständigt klart.

Varför är inte Wolodarski tydligare, varför säger han inte klart ut vad han uppenbart anser bör göras? Han är försiktig. Han har uppfattat att trycket har stigit så högt, att reaktionen i den kritiska massan redan är igång. Opinionen har förändrats.

Men också Bards försvarare vet att opinionen har förändrats. De skulle inte behöva ta i så mycket. De kunde raljerat lite som Thomas Gür gör här, efter att ha återgivit citatet ovan om Bards medverkan i TV4: ”Jag kan inte erinra mig att Wolodarski skrivit något liknande om alla de gånger stalinisterna Sven Wollter och Pia Sundhage uppträtt i TV. Men jag antar att han från och med nu kommer att skriva krönikor även om denna företeelse. Jag utgår från att han tänker och agerar konsekvent”.

Varför alla dessa brösttoner? Är det så lockande att ta på sig offerkoftan, trots att man inte längre är den förföljde (annat än av vissa dumbommar – men vem bryr sig om Wolodarski?) Låt romantikerna fortsätta att fäktas med väderkvarnarna. Ägna krafterna istället till att beskriva verkligheten. Det har de som nu känner sig trängda, den gamla PK-ordningens folk,  aldrig gjort och kommer heller inte att göra. De kommer att fortsätta göra sig alltmer perifera, allt mer ointressanta.