IDÉ OCH KULTUR Svenska män beklagar sig över att inte ha blivit sedda av sina fäder. Samtidigt står pappor överallt och leker med sina barn. De hämtar barnen på dagis, skjutsar dem till träningar och fotograferar dem på Kolmården och Legoland. Mäns gnäll över att inte ha blivit sedda av sina fäder är kanske snarare ett tecken på det kvinnliga tänkandets makt över vår samtid. Män behöver inte uppmärksamhet utan gemenskap och initiering.

Paula Ternström och Det Goda Samhället arrangerar just nu en seminarieserie om mansrollens aktuella status. Den första sammankomsten ägde rum i tisdags.

En sak som kom upp under kvällen gjorde mig något förbryllad. En av deltagarna var regissören Emanuelle Davin. Nyss satte hon upp föreställningen ”Gudarna – La Tragedia Umana” på Teater Reflex i Stockholm (och som vi recenserat). Hon berättade att de män som kommer och ser denna iscensättning av den samtida svenska manlighetens vandring genom Dantes Inferno ofta beklagar sig över att de aldrig har blivit sedda av sina fäder. Män i vårt moderna Sverige skulle alltså lida av att inte ha haft någon pappa som verkligen såg dem. Papporna sviker sina söner.

Jag har svårt att tro på det här. Jag tror till och med att mäns uppfattning att de inte har blivit sedda av sina fäder är ett bevis på hur deras tänkande präglas av kvinnliga värden. Svenska moderna pappor gör nämligen inget annat än ser sina söner. Män står och leker med barn på lekplatser överallt. De hämtar på dagis och skola. De går på jul- och sommaravslutningar. De tittar på Luciatåg. De tar med barnen på semester och fotar frenetiskt allt som de gör. De åker till Kolmården och Legoland. De skjutsar till träningar och står och tittar på när pojkarna spelar fotboll eller åker skridskor.

Vår samtid är besatt av idén att alla ska bli sedda. Ett bra exempel är TV-program som X Factor, Idol och Talang där glada amatörer får leka stjärnor och njuta av att stå i rampljuset. En stor del av den fascination som TV-publiken har för den här typen av program verkar bestå i detta fantastiska att vanliga människor får framträda i TV som riktiga kändisar. Och allra mest tårdrypande blir det om deltagarna är underdogs som haft det svårt med missbruk och sjukdomar eller om de har ett utseende man traditionellt inte förknippar med framgångsrika sångstjärnor.

Jag tror alltså inte på att det skulle vara ett generellt mönster i vårt samhälle att unga män inte0 blir sedda av sina fäder. Jag tror snarare att de som beklagar sig över bristen på uppmärksamhet faller in i en barnslig men tidstypisk narcissism som inte har någonting med vuxen sund manlighet att göra. Kanske har den här narcissismen förmedlats via en skola där det alltid varit så viktigt att alla ska bli sedda. Men den har också förmedlats av några av våra allra mest kända barnböcker och TV-serier.

Både Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga är figurer som gestaltar en barnslig längtan att få vara exceptionell och unik. Allt som har med Pippi att göra är enastående och märkvärdigt: Hon är stark, äventyrlig, listig och finurlig som ingen annan. Inte heller Emil är ett barn som andra: Han har en egen häst, han gör geniala affärer när han är på auktion, han räddar livet på Alfred när denne fått blodförgiftning. Ett annat exempel är den unge hjälten Karl-Bertil Johnsson vars äventyr bland fattiga och rika många följer varje julafton. I slutet av historien säger Karl-Bertils stränge fader Tyko Johnsson att hans son är ”en god och fin människa”. Karl-Bertil blir alltså sedd till sist av sin far som den Robin Hood han egentligen är och i och med det kan filmen sluta.

Det här är ett förföriskt perspektiv som spelar på starka känslor. Kanske kan vi alla identifiera oss med ”det osynliga barnet” (Tove Jansson) som äntligen blir sett och uppmärksammat. Men den här längtan efter uppmärksamhet kan gå för långt. För det är ändå så att vuxna ägnar sig åt att uppmärksamma barn mer än de någonsin har gjort? Vuxna lekte inte med barn förr i tiden. Jag kan inte minnas att mina föräldrar lekte med mig när jag växte upp på 70-talet. Och att deras föräldrar skulle ha lekt med dem några decennier tidigare ser jag som helt uteslutet.

Det är inte uppmärksamheten som är problemet, tror jag, utan samhörigheten. Unga pojkar och män behöver inte bli sedda i den omfattning många tror, men de behöver känna att de får vara med och att det finns någonting att vara med i.

Låt oss återgå till kapitlet känslosamma filmer om far och son på julafton och påminna om vad ”farsan Baloo” säger om sin nyfunne vän Mowgli när pantern Bagheera vill ta honom till människobyn: ”Han är med mig alltså. Jag ska lära honom allt jag kan! Det är så här grabben alltså. Spana in farsan här!” Och sedan ger han sin nye adoptivson en lektion i konsten att leva i manlig sorglöshet: ”Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser…”

Det var säkert hårt förr i tiden för många pojkar som började arbeta på vuxna arbetsplatser redan i tonåren. Men det var också en biljett in i vuxenlivet. Det var ett upptagande in i de vuxna männens sfär. Gemenskap och initiering: ”Du är med oss och vi ska lära dig allt vi kan.” Likaså var värnplikten en manlig ritual där pojkar blev män och erkändes som värdiga att strida för sitt land. Och det var heller inte så ovanligt, i alla fall inom enklare yrken, att unga män introducerades in i arbetslivet genom att börja arbeta med sina egna fäder.

Om man vill kanske det innebar att pojkarna blev ”sedda” av sina fäder. Men det handlade nog mer om att erkänna en identitet och en gemenskap än om att se någon som så unik och speciell. Jag tror till och med att det kan vara ganska tungt för en ung människa att få spela rollen av det exceptionella barnet. När vi sätter barnen främst får de bära ansvaret att ge livet och familjen en mening. Det blir kanske lättare för barnet om vuxenvärden framstår som det högsta i livet. Och det kanske blir lättare att bli vuxen om vuxenvärlden är något man introduceras till. Om det blir en gemenskap man får ta del av.

Hur det ska gå till i vårt moderna samhälle har jag ingen aning om.