OPINION Under en händelserik och – sedan vissa inkörningsproblem var avklarade – hyggligt lönsam period av mitt liv ägde jag ett managementkonsultbolag. Vi hade en del privata företag och en del offentliga myndigheter som kunder.

Jag visste ingenting om management och hade bara vaga föreställningar om konsulteri. Jag antog att jobbet gick ut på att tala om för kunderna vad de skulle kunna göra bättre, ungefär som att överkirurgen upplyser underkirurgen om var han ska lägga snittet, med vilket instrument det är lämpligt att pilla ut njurstenen och hur fikapausen för operationspersonalen bör schemaläggas. 

Det tog mig inte så lång tid att inse att hela affärsmodellen var feltänkt. Kunderna ville inte alls höra att de behövde ändra något. De ville hellre få bekräftat att allt var nästintill perfekt, kanske att de kunde måla hissarna i en något ljusare nyans för att stämma besökare på ännu bättre humör.

När jag insett detta samlade jag mina medarbetare till en planeringsdag som slutade med att vi formulerat en oslagbar policy för vårt konsultbolag. Alla våra rekommendationer till våra kunder skulle vara på temat ”Man ska göra så lite det går åt de problem organisationen kan ha. Åtgärder ska sättas in först när det blir absolut nödvändigt. Det är viktigare att åtgärderna ser kraftfulla ut än att de påverkar problemen. I övrigt ska ledarna för kundorganisationerna, våra uppdragsgivare, uppmuntras att göra precis vad de gillar att göra och hittills alltid gjort.”

En av mina medarbetare blev chockerad och sa att i så fall kommer ju kundorganisationen snart att gå under. Då svarade jag att detta visserligen var möjligt men att kunden under tiden betalat många fakturor från vårt bolag. För övrigt har ju kunden alltid rätt och det vore förmätet av oss utomstående att påstå oss begripa bättre – och dessutom på kundens bekostnad! Nästan alla medarbetarna tyckte det var ett vägande skäl att pröva den nya affärsmodellen. I managementkonsultbranschen kom detta koncept sedermera att nedlåtande kallas ”för lite och för sent-modellen”.

Efter några år tröttnade jag på att vara managementkonsult eftersom det tär på självkänslan att hela tiden uppmana sina kunder att inte göra något åt sina problem. I stället började jag intressera mig för statskunskapen, alltså läran om hur hela samhällen och nationer styrs. Döm om min förvåning när jag upptäckte att ”för lite och för sent-modellen” där inte är en udda managementfilosofi utan själva standardkonceptet.

På rätt skakiga grunder har jag kommit fram till att det beror på att nationerna normalt sett styrs av byråkrater snarare än av ledare. Byråkrater saknar ledargener och försöker lösa alla problem genom att skriva en ny regel och skjuta till en ny miljard.

Ett bra exempel på ledarlöst byråkratstyre är l´ancien régime i Frankrike. En dåtida managementkonsult som inte hade fattat min affärsmodell hette Madame de Pompadour och förklarade att en syndaflod skulle sopa bort hela regimen om den fortsatte att strunta i sina problem. Tjugofem år efter att hon framfört sin varning inträffade just detta i och med revolutionen. Under tiden hade l´ancien régime skjutit upp undergången med nya lån, administrativa förändringar och fler baler i Versailles.

Det höll på att gå nästan lika illa för England som sannolikt blivit en lydstat till Tyskland under Hitler om inte Churchill lyckats ta kommandot från det förhandlingsvilliga politiska etablissemang som ville komma överens med tyskarna och sedan övertygat amerikanerna att hjälpa till att vinna kriget. (Efter Pearl Harbor tog det honom bara två veckor att ta sig till Washington för att på annandag jul 1941 hålla ett bejublat tal inför Kongressen som troligen slutgiltigt puttade USA in i kampen mot Hitler. Snacka om ledarskap.)

Svensk politik verkar lika byråkratiskt handlingsförlamad som någonsin l´ancien régime. Ingen kan regera och knappt någon verkar ens ha lust att göra det. Det enda våra dominerande politiker från olika partier har att komma med är förslag om nya regler och nya miljarder där det inte spelar så stor roll om åtgärderna kan fungera utan snarare gäller huruvida de tycks smälla högre än vad de politiska konkurrenterna har att komma med.

Kan det vara så att min managementfilosofi erövrat Svea rikes kommandohöjder? Är allt mitt fel nu igen?