OPINION En av mina favoritpolitiker heter Markus Allard. Som kommunalråd och ledare för Örebropartiet låter han oss ibland glänta på dörren till den hemlighetsfulla verkstad, där skattepengar omvandlas till nyttigheter… som till exempel en ”kromad äppelskrutt”.

Från min hemstad Göteborg finns liknande exempel. För några år sen ville politikerna glädja allmänheten med ett ”vattenspel” på Avenyn. Tyvärr visade det sig att vattnet utgjorde en trafikfara, så man måste bygga en ”duschkabin” runt om. Så här blev resultatet. Kostnad 32 miljoner.

Ungefär tre gånger så mycket kostade det att utreda en linbana som var tänkt att förbinda centrala stan med Hisingen. Eftersom projektet råkade bli tre miljarder dyrare än beräknat, lades det i malpåse. Men då hade planeringen redan gått lös på sådär 100 miljoner.

Det är ändå bara småpengar jämfört med den projekterade Västlänken, vars syfte är att öka kapaciteten för Göteborgs Centralstation. Från början budgeterades 20 miljarder men oförutsedda utgifter trissade upp kostnaden till 44… 59… enligt vissa bedömare 90 miljarder. Med de kringinvesteringar som krävs för att Västlänken ska komma till sin fulla rätt, talar Göteborgsregionen idag om 140 eller upp emot 190 miljarder. Tanken svindlar. 190 miljarder kanske inte säger vanliga människor så mycket, men det motsvarar alltså 16 procent av hela Sveriges statsbudget.

Göteborg är långt ifrån ensamt om att sjösätta projekt, som utan att någon kan förklara varför får skattepengar att försvinna ner i ett svart ”hål”. I efterhand är det lätt att skylla på inkompetenta politiker, som av missriktad välvilja försöker ”sätta kommunen på världskartan”. Eller genom storvulna planer vill avleda människors uppmärksamhet från trista realiteter som långa vårdköer eller ökat gatuvåld. Men blir exemplen tillräckligt många och tillräckligt flagranta, börjar man ana ett system i galenskapen.

Tino Sanandaji skriver en intressant sak i sin bok ”10 000 miljarder” om hur det mänskliga psyket regerar på utgifter. Om kilopriset på potatis höjs från 10 till 20 kronor blir vi med rätta upprörda, men köper vi en villa och den råkar bli en halv miljon dyrare än vi tänkt, tenderar vi att rycka på axlarna. Detta trots att en halv miljon motsvarar ganska många potatisar.

Vill man komma åt folks pengar är det alltså smartare att satsa på stora projekt (ju större desto bättre) än att exempelvis smyghöja priset på bussresor. Det senare provades ju nyligen i Chile, med katastrofalt resultat.

Enligt Lennart Matikainen var mutor vanliga redan för 30 år sen, när man byggde Globen. Kostnaden för det som skulle bli världens största sfäriska byggnad beräknades först till blygsamma 26 miljoner, men landade så småningom runt en miljard varav 140 miljoner (enligt Matikainen) hamnade i fel fickor.

Tjugofem år senare, när det är dags att bygga Nya Karolinska finns en fullt utvecklad korruptionskultur på plats, där pengar byter ägare på ett till synes okontrollerat sätt, samtidigt som taxametern tickar. Hederliga tjänstemän som försöker dra i nödbromsen motarbetas av folkvalda politiker, ingen verkar ha full koll på vem som fattar

besluten. Västlänken är troligen bara nästa steg i utvecklingen. Vilken kostnadsprognos man än lutar sig mot kommer det att bli det dyraste infrastrukturprojekt Sverige någonsin gett sig in på… hittills.

Det kan nämligen bli värre. Om Miljöpartiet och deras stödtrupper får som de vill, kommer Sverige de närmaste 20 åren att satsa på höghastighetståg av samma typ som pendlar mellan mångmiljonstäder i Kina. Senaste gången jag läste om kostnaden nämndes siffran 400 miljarder och då är man ändå bara i början av planeringsprocessen.

Hur kan man då veta att det rör sig om korruption? Kanske kostar det så mycket att bygga järnvägstunnlar och höghastighetståg, och i så fall är det väl inget att bråka om. Starkaste indiciet på korruption (tycker jag) är att projekten över huvud taget kommer till stånd. I ett läge när vi inte har råd att underhålla den infrastruktur vi har, varför satsa på system som är mångdubbelt dyrare? Och tydligen så svåra att planera att notan flerdubblas under arbetets gång. Varför inte välja billigare lösningar? I en situation när Sveriges ekonomi dignar under migrationstrycket, varför inte underhålla och rusta upp de transportsystem som finns? Men i en korruptionsekonomi gäller regeln; dyrare är alltid bättre. Högre kostnader betyder högre provision för alla inblandade.

Sverige börjar mer och mer likna ett pyramidspel, där kurvan pekar brant uppåt. Jag erinrar mig en kommentar från en grekisk bekant i början av 2000-talet. När deras nationella valuta skulle bytas 2001 var det ingen som trodde det skulle funka, men alla hoppades kunna tjäna en hacka. Så när Euron väl infördes passade alla på att fördubbla (eller tredubbla) priset på sina varor och tjänster. Ungefär så tror jag dagens makthavare resonerar.