KULTUR Min portugisiskafröken föreslog att vi skulle läsa en brasiliansk klassisk roman från 1899, Dom Casmurro, av den ”brasilianska litteraturens fader” Joaquim Maria Machado de Assis, född 1839 och död 1908, ärad med livstids ordförandeskap i den brasilianska motsvarigheten till Svenska Akademien. (Fröken hade inte läst denna i Brasilien epokgörande bok sedan skolåren.)

Först tyckte jag att den korta berättelsen på 125 sidor var rätt trög men till slut blev jag alldeles rörd. Det handlar om den unge Bentinhos sorgliga förvandling till Dom Casmurro, ungefär herr Tjurskalle. Hör bara.

Bentinho levde med sin älskade, gudfruktiga mamma på en plantage i närheten av Rio de Janeiro. I hushållet fanns också bland andra en morbror, en kusin till mamman och en allmän före detta läkarstuderande som hade slagit sig ned som gäst i huset, det gick till så, plus ett antal slavar. Bentinhos pappa hade dött tidigt.

Familjen bodde grannar med en enklare familj som hade dottern Capitu. Bentinho och Capitu lekte under uppväxten. Bentinho blev så småningom kär men var mycket respektfull mot den bestämda och snabbtänkta flickan, nästan lite rädd. Det antyds att leken fick noggrant dolda sexuella inslag när barnen var i sextonårsåldern.

Vid födseln hade Bentinho varit nära att dö. Mamman hade då lovat Gud att gossen skulle bli präst till Guds ära och heder om han fick överleva och det fick han. Det var därför bestämt från början att Bentinho skulle gå på prästutbildning och sedan svära sig åt det heliga kallet. Problemet var att Bentinho själv saknade fallenhet för det religiösa. Som präst kunde han inte heller gifta sig med Capitu, något de två tyst och automatiskt överenskommit om.

Under sina år på prästseminariet träffade Bentinho klasskamraten Escobar. De två blev de käraste och mest oskiljaktiga vänner. Snart träffade Escobar Capitus väninna Sancha.

Frågan om prästkarriären blev alltmer överhängande. Alla i familjen och i det lilla samhället engagerade sig i den dramatiska frågan som handlade om hur Bentinhos djupt troende mamma skulle kunna bryta löftet till Gud ty hon själv ville egentligen inte heller att sonen skulle bli präst, särskilt som hon var mycket förtjust i Capitu och såg fram emot en förening barnen emellan.

Den före detta läkarstudenten fann en lösning som förankrades hos biskopen i Rio. Om Bentinhos mamma finansierade en fattig pojkes präststudier och denne förbereddes att ta Bentinhos plats vid altaret så skulle Gud inte ha blivit lurad på en tjänare.

Så blev gossarna universitetsstudenter. Bentinho utbildade sig till advokat och Escobar till något annat. De och flickvännerna umgicks jämt och utgjorde framstående medlemmar av Rios jeunesse dorée (som jet set kallades innan det fanns flygplan). De bodde i närheten av varandra i ett flott område vid stranden och åt oupphörligen middag hos varandra och hade picnic på stranden.

Så fick Sancha och Escobar barn, en liten flicka. Bentinho och Capitu blev överlyckliga för vännernas skull men gradvis, när de själva inte beviljades motsvarande välsignelse, blev de missmodiga och avundsjuka. Det gick en tid, kanske något år, och då plötsligt log ödet mot de barnlösa. Capitu blev gravid. Bentinhos lycka kände inga gränser. Lille Ezequiel föddes. Bentinho tillbringade nästan all tid med Ezequiel. Gossebarnet tydde sig mer åt pappan än åt mamman.

En tragisk olycka inträffar. Escobar skryter om sin simförmåga och sin kapacitet att betvinga de långa, sugande böljorna vid stranden. Han hoppar i havet för att förevisa sin duglighet men övermannas av vågorna och drunknar.

När Ezequiel blir sådär fyra, fem år grips Bentinho av en fruktansvärd misstanke. Gossen påminner i allt om Escobar, samma färger, kroppsbyggnad, virvel i håret och samma tonfall och personlighet. Capitu blir förtvivlad över makens anklagelser och förnekar allt sådant samröre med Escobar. Drar du dig inte ens för att rikta din svartsjuka mot de döda? frågar hon gråtande sin man. Det gör han inte. Bentinho förhärdas.

Efter något år står Bentinho inte ut. Han anser att likheterna mellan sonen och den döde Escobar blir alltmer uppenbara vecka för vecka. Bentinho skickar sonen och frun till Schweiz där sonen ska gå i skola och Capitu ska hålla sonen sällskap och för övrigt vara ur vägen, sådan är Bentinhos ilska.

I början skriver Capitu bevekande brev men Bentinho värdigas inte svara, sådan är hans harm och bitterhet. När Ezequiel har gått ut skolan kommer han hem till pappa Bentinho i Rio de Janeiro. Det visar sig att Capitu har dött. Sonen älskar sin pappa, kramar honom och kysser hans hand. Men Bentinho avvisar sonen. Det hela måste skötas affärsmässigt.

Inom sig förbannar Bentinho sitt öde att inte kunna välkomna den förtjusande sonen – lika älsklig som någonsin Bentinhos drunknade bäste vän Escobarto. Bentinho drar sig undan världen och förvandlas gradvis till herr Tjurskalle.

Det som rör mig mest i den här historien står inte i boken men det är så uppenbart att det är svårt att inte tänka på. Om nu Escobars faderskap är sannolikt, vilket det verkar, har Capitu, som djupt älskade sin man Bentinho, ha tagit en chans med hans trogne vän Escobar när det nu verkade som om Escobar, men inte Bentinho, var fertil. En chansning som på grund av genernas envishet slog fel och gjorde alla olyckliga när det troligen hade gått som en dans om Capitu gjort tricket med vem som helst utom Escobar. Den starka, kloka, kärleksfulla och omtänksamma Capitu drog en nit när hon ville göra Bentinho och sig själv lyckliga.