Mohamed Omar: Tonårsfilmer från 80-talet: Snuten i Hollywood

Mohamed Omar

KULTUR I serien om tonårsfilmer från 80-talet, som jag började med förra året, har nu turen kommit till Snuten i Hollywood (engelska: Beverly Hills Cop) från 1984. Är det en tonårsfilm? Nja, det är en actionkomedi som passar alla åldrar, men den är lättsam och barnslig. Eddie Murphy, som spelade snuten Axel Foley, var inte tonåring men ganska ung, 23 år, när filmen spelades in.

En annan sak som gör att den passar in i serien är att regissören Martin Brest också regisserade en av decenniets mest ikoniska tonårsfilmer, Fast Times at Ridgemont High från 1982, som jag skrivit om här

En av skådespelarna från Fast Times at Ridgemont High dyker även upp i Snuten i Hollywood. Det är Judge Reinhold som spelar konstapel William ‘Billy’ Rosewood. Hans partner John Taggart spelas av John Ashton. Tillsammans utgör de ett klassiskt Helan & Halvan-par. Men även John Ashton har varit med i en av 80-talets ikoniska tonårsfilmer. Han spelade huvudpersonens pappa i John Hughes romantiska komedi Some Kind of Wonderful från 1987.

Axel Foley (Eddie Murphy) är en kaxig snut från nedgångna Detroit som reser sig till Beverly Hills i Kalifornien för att undersöka mordet på sin vän Mike Tandino. Polisen i Bevery Hills är inte särskilt förtjusta över besöket och gör allt för att hindra Axel från att fullfölja sin undersökning. Han lyckas dock alltid överlista dem och till slut inser de att Axel haft rätt hela tiden: de ansluter sig och tillsammans besegrar de skurkarna.

Humorn i filmen är till stor del beroende av etniska stereotyper. Den komiska effekten uppstår i kontrasten mellan yttre och inre: en ung svart kille, som sägs likna en ”hoodlum” eller ”värsting”, i själva verket är en skicklig polis som står på lagens och de hederliga medborgarnas sida. Denna grupp, unga svarta män, är annars starkt överrepresenterade i gängbrottsligheten i USA. Filmskaparnas avsikt kan ha varit att motverka fördomar; döm inte en bok efter dess pärm. Amerikansk brottsstatistik visar dock att det inte bara rör sig om rasistiska myter.

En annan kontrast som humorn spelar med är den mellan ett dåligt och ett bra område, Detroit och Beverly Hills. En tuff, fattig och skitig stad, och en prydlig och rik. Polisen i Detroit håller till i sunkiga lokaler medan stationen i Beverly Hills liknar ett palats. Axel går klädd i jeans och tröja medan kollegorna i Beverly Hills är klädda i tredelade kostymer. Han är rolig, spontan och okonventionell medan de är stela, uppknäppta och humorlösa. Det stereotypiska sättet att skildra det dåliga respektive det bra området går igen i hur man skildrar vita och svarta. Det ”svarta” Detroit mot det ”vita” Beverly Hills. I verkligheten hade Detroit, och har, en stor svart befolkning, medan Beverly Hills domineras, då och nu, av vita. En skillnad mot 1984 är att den vita befolkningen idag innehåller en stor grupp amerikaner med iranskt ursprung.

Se trailern:

Det finns både positiva och negativa sidor i det stereotypiska porträttet av den vite mannen som stel och tråkig i förhållande till den levande och spontane svarte mannen. Dels är den vite tråkig, kan inte dansa och inte släppa loss och så vidare, men han är också mer skötsam och framgångsrik. I humorprogrammet Saturday Night Live gjorde Eddie Murphy en karikatyr av en vit man. Figuren kallades Mr. White och var så stel att han knep ihop stjärten när han gick. Något av denne Mr. White finns i de ordentliga Beverly Hills-poliserna, särskilt Helan och Halvan-figurerna Taggart och Rosewood. (Man kan notera att de ”antirasister” som inte tolererar så kallade ”blackfaces” inte har sagt något om att Murphy målade sitt ansikte vitt.)

I sketchen om Mr. White driver Murphy med etnisk solidaritet mellan vita. När han sminkat sig vit blir han plötsligt du och bror med den vite bankdirektören och beviljas lån på direkten. I Snuten i Hollywood finns samma psykologiska fenomen beskrivet: en svart servitör ger till exempel Axel frukt gratis. Axel tycks också vädja till etnisk solidaritet då han blir skuggad av en vit och en svart polis. Han vänder sig till den svarte polisen och hånar honom för hans ”vita” sätt att prata.

De prydliga och formella – och vita – Beverly Hills-konstaplarna tvingas till slut erkänna att Axel haft rätt hela tiden, och de fel. Den svarte, kaxige grabben i jeans och tröja visade sig vara den smartaste av alla. Här blir underdogens triumf samtidigt de svartas triumf över de vita, och det dåliga områdets, Detroits, triumf över det bra området, Beverly Hills.

Murphy har på senare år fått kritik för sina ”homofobiska” porträtt av homosexuella. I en scen får vi möta den fjolliga galleristen Serge, i en annan scen låtsas Axel vara skurkens homosexuella älskare för att kunna ta sig in på en klubb. Det är två scener som inte hade gått hem i dag. De två scenerna anknyter till bilden av det soliga Kalifornien som det liberala hippielandet, något som man se i flera filmer, till exempel i Die Hard från 1988, som jag skrivit om här.

Galleristen Serge: 

Polisen John McClane (Bruce Willis) från New York reser till Los Angeles. På en julfest på sin ex-frus arbetsplats kommer en fram till honom och hälsar med en kindpuss. John studsar, och med avsmak i minen säger han: ”Jesus! Fuckin’ California”. Kindpussar var tydligen för liberalt för en hårdkokt snut från New York.

Jesus. Fuckin' California.

De flesta scenerna i Snuten i Hollywood är inspelade i Los Angeles, inte i Beverly Hills. Något som slår en modern tittare är hur vit staden var för bara trettio år sedan. Samma upplevelse har man när man tittar på andra filmer från 80-talet, som till exempel i de tidigare nämnda Die Hard och Fast Times at Ridgemont High, eller i Less than Zero, som jag skrivit om här, eller i Steven Spielbergs E. T., som jag skrivit om här, och i polisfilmen Lethal Weapon, som jag skrivit om här.

Lethal Weapon är en så kallad ”buddy cop-film”, det vill säga den handlar om vänskapen mellan två poliskollegor. Den ene är har just fyllt femtio, den andre är runt trettio. Den ene är svart, den andre är vit. Den ene lever ett ordnat liv med fru och barn, den andre lever som en luffare i en husvagn. Den ene är mentalt stabil och försiktig, den andre är vårdslös, häftig och självmordsbenägen.

Men trots alla olikheter, så blir Roger Murtaugh (Donald Glover) och Martin Rigg (Mel Gibson) kompisar och börjar lita på varandra. Det finns, liksom i Snuten i Hollywood, en lek med etniska stereotyper även i denna film. Man vill så att säga ”utmana fördomar” genom att i detta par låta den svarte ha rollen som den skötsamme familjefadern i villaförorten.

Wikipedia läser jag att vita knappt utgör trettio procent av invånarna i Los Angeles och att bara cirka fyrtio procent har engelska som första språk. Det är alltså en helt annan värld, etniskt och språkligt, än den som Snuten i Hollywood spelades in i. Massinvandringen har gjort att Kalifornien allt mer kommit att likna Mexiko på andra sidan gränsen. Samma demografiska förändring pågår över hela USA och det dröjer nog inte många decennier innan vita är i minoritet i hela landet från att ha utgjort en tydlig majoritet. År 1960 var andelen vita i USA ungefär 90 procent, idag ungefär 60 procent.

Snuten i Hollywood blev en succé och Eddie Murphy blev en megastjärna. Filmen fick två uppföljare som fick betydligt sämre mottagande. Nu läser jag att Murphy ska återkomma i rollen som Axel i Snuten i Hollywood 4 på Netflix.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)