OPINION Det fanns en tid när jag tog illa vid mig av att bli kallad reaktionär eller rasist eller brunråtta eller motsvarande. Det hände mig då och då att bekanta, till och med folk som jag betraktar som vänner, förklarade att de inte gärna ville synas i mitt sällskap eftersom det kunde skada deras rykte. Sådant gjorde mig illa till mods eftersom jag, liksom de flesta andra, är ett flockdjur som ogillar när de andra aporna i flocken förklarar att jag inte är välkommen i den stora ömsesidiga lopplockningen.  

Till bara för något år sedan var nästan alla i Sverige rädda för fasciststämplar och sladdrande tungor. Jag känner åtskilliga som röstade på sverigedemokraterna i valet 2014 och ännu till valet 2018 skämdes att tala om sina preferenser. Men det handlade egentligen inte så mycket om sverigedemokraterna utan om rädslan att över huvud taget torgföra, även i mindre sällskap och framför allt på jobbet, särskilt om man arbetar inom skolavårdomsorg eller universitet, sin oro över utvecklingen i Sverige. 

Straffet att förvisa vissa särskilt illa tålda medborgare från flockens lopplockning och övriga umgänge har genom historien uppträtt i många olika varianter. Varg i veum var en fredlös som ställdes utanför samhällets beskydd. Ostracism var en tioårig landsförvisning i det antika Aten som särskilt tillämpades mot personer som betraktades som samhällsfiender. Mobbning förekommer troligen i de flesta skolor. 

Dagens svenska samhälleligt sanktionerade och till och med uppmuntrade  mobbningssystem handlar emellertid inte bara om att stämpla, utpeka och utfrysa utan också, och kanske framför allt, om att försöka undergräva människors självtillit och känsla av tillhörighet till gemenskapen. Den politiska korrekthetens propaganda sysslar inte bara med att sätta omotiverade men obehagliga fasciststämplar på oppositionella människor utan också om att underminera deras egen känsla av tillhörighet så att de till slut ska säga att jag ger upp, det här är ju inte längre mitt samhälle, mina tankar, värderingar och uppfattningar gäller inte längre så min enda uppgift numera är tydligen att knipa käft och betala skatt för att ett annat gäng ska kunna förverkliga sig själv på min bekostnad medan de hånar mina uppfattningar. 

Det är PK-isternas härskarteknik. Jag känner mig utsatt hela tiden. Ibland är det stort, ibland smått. När statligt, det vill säga av mig som skattebetalare, finansierade muséer tonar ned sitt nordiska ursprung för att i stället bli multikulturella uppfattar jag det som en spark i ändan. Det känns som om min bakgrund, och därmed jag, skuffas undan. Det begärs att jag ska hålla med om att alla människor har lika värde trots att de flesta vet att detta bara är en felöversättning från FN-deklarationen om mänskliga rättigheter och trots att satsen inte går att begripa. Den blir en förolämpning mot mitt förnuft som jag bara måste tåla. I egenskap av vuxen vit, högutbildad man är jag definierad som förtryckare av samtliga andra sociala grupper, till exempel kvinnor som jag påstås ha kränkt i århundraden och färgade människor som jag förslavat och därför förlorat rätten att ens yttra mig om. Jag tvingas utstå påstådda sanningar som helt saknar sannolikhet som till exempel att folk är flyktingar när de sedan reser hem till sina ursprungsländer på semester. Nu senast dog ett antal afghanska flyktingbarn som varit på hemsemester i Iran i en tragisk flygolycka. Hur kan sådant gå till? Judar som lyckades fly från Hitler eller ryssar som lyckades avvika från Sovjetunionen kunde inte tänka tanken att resa hem på semester.  

Jag förväntas godvilligt acceptera helt absurda och verklighetsfrämmande idéer som att det inte längre bara finns två kön. Nya kön upptäcks år för år så det kan snart finnas hur många som helst. Den tonåring som vill pröva på ett nytt kön kan få en könsbytesoperation på skattebetalarnas bekostnad. En påstådd ny verklighet smyger sig på för att jag ska sättas på plats och inte känna igen mig i tillvaron. Plötsligt förkunnas det från något dolt maktcentrum att jag förtrycker människor i min omvärld om jag inte övergår till att använda det personliga pronomenet ”hen”. Samhället blir fullt av lägervakter som burdust försöker skyffla mig hit och dit så att jag inte ska känna mig hemma någonstans.   

Sådär kan jag hålla på att lamentera i evigheter. Statstelevisionen kan jag knappt se på utan att ständigt känna mig tillrättavisad, knäppt på näsan, dumhetsförklarad, onödig och bortkvoterad. Syftet är att jag ska berövas det självförtroende som behövs för att protestera.  

Slavarna i södra Förenta Staterna var illa tålda men deras närvaro accepterades eftersom de behövdes för att göra arbetet. Metaforen är förstås överdriven men i PK-isternas ögon verkar sådana som jag inte vara till någon annan nytta och i samhället än att betala den skatt de behöver för sin försörjning.  

Jag ser för mitt inre unga, statsfinansierade, kvinnliga feministiska tyckarjournalister som hånler och med högdraget förakt talar om ”arga, vita män” när de stöter på känslor som mina. Sökfrasen ”Arga vita män” får 2 290 000 träffar hos herr Google. Jag hittar inte någon bland dessa träffar som andas förståelse för företeelsen. Troligen skulle vi vara en betydande folkrörelse om vi lyckades mobilisera våra krafter efter all påpuckling.