OPINION Statsministern har nyligen mer eller mindre välsignat den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen och sagt att den är kvalificerad. Detta efter att för närmare två år sedan ha påstått att den tar jobb från svensk arbetskraft och dessutom gått till val på att strama åt den.

Men SD ska i alla fall inte få röra frågan, menar han i en replikväxling i riksdagen med Jimmie Åkesson. Statsministern påstår också felaktigt att arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU/EES utgör den största delen av alla 120 000 beviljade uppehållstillstånd förra året när den bara utgör cirka en tredjedel, även när man räknar med alla de anhöriga som följer med. 

Från polemik till fakta: Hur berikande var tillskottet av migranter från länder utanför EU/EES för den svenska arbetsmarknaden under 2019? Milt uttryckt är intrycket blandat och flera allvarliga frågetecken kvarstår.

Drygt 43 000 arbetstillstånd för sådana migranter beviljades förra året om man inkluderar de anhöriga som också får både arbets- och uppehållstillstånd. Det var fler än någonsin. De anhöriga får också arbeta, men det är oklart om fler än en person i varje familj kommer att göra det eftersom primärt tillstånd bara registreras till huvudpersonen i familjen. Ser man endast till dessa personer så beviljades 22 000 tillstånd. Detaljstuderar man sedan kategorierna är bärplockarna störst med drygt 6 000 personer följt av IT-arkitekter på runt 4 300. Genom arbetskraftsinvandringen är indier numera den största gruppen som totalt sett får flest uppehållstillstånd här, cirka 11 000 under förra året.

Enligt Migrationsverket har 40 procent av samtliga arbetskraftsinvandrare bara kortare utbildning eller introduktion till vad de ska arbeta med. Tidigare var verket mer rakt på sak och satte denna grupp under rubriken ”Arbete utan krav på särskild yrkesutbildning”, vilket fritt kunde översättas med att det rörde sig om okvalificerad arbetskraft. De som har examen för yrken som kräver grundläggande eller fördjupad högskolekompetens är något färre. Stora grupper som bör nämnas är drygt 2 000 restaurangarbetare av varierande slag, lika många utbildade ingenjörer och tekniker, liksom 700 snickare och murare samt totalt 408 chefer inom alla områden.

När det gäller spetskompetens inom vården och ”de varma händer” som åberopas att vi behöver där, krymper andelen till en halv procent av totalen. Vi har i fallande antalsordning exempelvis beviljade arbetstillstånd för:

– 62 sjuksköterskor

– 57 läkare

– 43 undersköterskor

– 22 vårdbiträden

– 13 pedagoger med specialkompetens

– 13 specialister inom hälso- och sjukvård

– 13 tandsköterskor

–  8 tandläkare

–  1 tandhygienist

Det har också sagts att arbetskraftsinvandrare ska kunna försörja sina anhöriga. Men som så mycket annat i vårt land är det en sak som gäller på papperet och något annat som sker i verkligheten. Socialtjänstlagen (kap. 4:1§) finns ju alltid där med sina garantier att den som inte kan försörja sig har rätt till bistånd. Det finns inte någon statistik över hur många arbetskraftsinvandrare eller anhöriga till dessa som går på bidrag, men i praktiken ”behöver de bara arbeta i Sverige under några år (egentligen bara på papperet) för att kvalificera sig till livstids försörjning för sig själv och sina anhöriga. Redan från början är anhöriga till arbetskraftsinvandrare berättigade till socialbidrag”, konstaterar nationalekonomen Tino Sanandaji.

Jag har tidigare skrivit att vi inte med säkerhet vet vart arbetskraftsinvandrarna tar vägen när deras arbete är slut här. Många återvänder frivilligt till sina hemländer, tror Migrationsverket, men det finns också ett mörkertal vars omfång vi inte känner till. Arbetskraftsinvandring kan i praktiken också användas som en täckmantel för framtida asylfusk, om personen i fråga inte får förlängt uppehållstillstånd, men ändå försöker hitta nya vägar att stanna kvar i landet. ”Mer än hälften söker asyl som flyktingar före eller efter ankomst som arbetskraftsinvandrare, även om det är oklart hur många som har beviljats asyl. Andra tar sig in i Sverige med arbetsvisum och går under jorden och blir så kallat ’papperslösa’”, skriver Sanandaji.

Detta spårbyte gäller också den omvända vägen. Mellan 2015 och september 2018 hade antalet asylsökande som fått avslag sökt som arbetskraft tredubblats till över 2 300 personer.

Slutsatsen måste bli, att den kvicksand som svensk migrationspolitik utgör, även gäller på arbetskraftsinvandringens område. Det är lätt att uppfatta Migrationsverkets dubbla statistikföring som vilseledande. Vi har dessutom bristfällig information om hur det ser ut med bidragsberoende, asylfusk och hur många arbetskraftsinvandrare som verkligen lämnar landet när deras uppehållstillstånd går ut. Inte heller vet vi hur många som utnyttjas eller som kommit hit på skenanställningar. För den som vill fördjupa sig i problematiken kring arbetskraftsinvandring finns en utredande artikel som jag skrev på Det Goda Samhället för drygt ett år sedan. Då var volymerna mindre än idag, men frågeställningarna desamma.

Tilläggas kan att för den rörliga arbetskraften inom EU finns det ingen tillgänglig statistik sedan Migrationsverket slutade med sin redovisning under 2014. Mig veterligen finns det därefter inte någon myndighet som har tagit ansvar för detta.