OPINION Astrid Lindgren gjorde nog Sverige en stor otjänst med sin allmänt älskade historia om Pippi Långstrump och Pippis konflikt med fröken Prysselius, av Pippi kallad Prussiluskan, som ville stoppa in Pippi på barnhem.

Berättelsen om Pippi uttrycker en ny tidsanda som tog sin början efter andra världskriget, nådde en extatiskt revolutionär och självförhärligande topp vid slutet av 1960-talet och sedan ägnade decennier åt att tränga in i alla samhällets skrymslen för att driva ut tidigare, omoderna samhällsuppfattningar vilket vi numera, alltför sent, upptäcker varit till stor skada eftersom efterkrigsandan, sedan den brunnit ut, efterlämnat ett fördärvligt samhällsomstörtande gift som verkar genom att förlama auktoritetspersoners viljestyrka och motståndskraft mot snällhetskorruption (Typiskt nog fanns inte Prussiluskan i Pippi-böckerna från 1940-talet utan stoppades in i berättelsen först i filmerna på 1960-talet i enlighet med periodens revolutionära uppfattningar.)  

Vad annat än denna utveckling hade man kunnat förvänta sig om man bara hade besvärat sig med att tänka lite? Vi fick för oss att ett barn, en liten flicka, besatt magiska egenskaper, hon var starkast i världen och klarade sig alltid trots att hon bröt mot alla regler och såg ut som om hon hade tuggummi i håret och gjorde det till en huvuduppgift i tillvaron att med ett charmigt och uppstudsigt leende bekämpa samhällets auktoriteter, löjliga och dumma paragrafryttare som just Prussiluskan och i någon mån töntpoliserna Kling och Klang.

Det är klart att ett par generationer som är uppväxta under Astrid Lindgrens intellektuella inflytande och föreställer sig att världen kan fungera som hos Pippi i Villa Villekulla säkert kan göra många kraftgärningar men ändå snart måste se sina ambitioner förvandlas till aska eftersom den stränga auktoriteten fröken Prysselius personifierad av skolläraren, rektorn, översten, socialsekreteraren, domaren, polisen, överläkaren, tågkonduktören, idrottsdomaren och akutmottagningschefen faktiskt behövs. Vederbörande makthavare får i en fungerande verklighet inte tänka som en aldrig så busigt godsint liten flicka och göra handhjärtan när det i stället gäller att följa ett strikt regelsystem.

Nyligen skrev jag att om hur märkvärdigt det är att Sverige haft professionella yrkeskårer, till exempel lärare, domare och andra ämbetsmän, som sedan Axel Oxenstiernas dagar inte varit korrumperade och att detta troligen varit en viktig förklaring till att det gick så bra för Sverige – så bra att vi faktiskt hade råd att under några decennier låta andan i Astrid Lindgrens subversiva sagor erövra och styra allt större delar av samhället.

Nu går det inte längre. Sverige är numera ett korrupt land. Vår korruption tar sig emellertid andra uttryck än i länder där leverantörer av exempelvis telefonsystem och stridsflygplan sticker åt diverse ministrar mutor att placera på konton i Panama. Vår korruption består i att olika slags offentliga makthavare av bekvämlighet eller feghet underlåter att upprätthålla sina heliga plikter mot samhället, skattebetalarna och lagarna.

Typexemplet kan vara läkaren som inte står ut med den kärnfriske patientens litanior utan sjukskriver för att få iväg honom från mottagningen. Sex månader à 18 000 kronor blir mer än 100 000 plus administrationskostnader för skattebetalarna, ett ganska rejält stycke korruption om en minister kapat åt sig motsvarande i kontanter från en smilande tacksam underleverantör. Eller när Transportstyrelsen delar ut ett samordningsnummer utan att kolla den sökandes identitet – vad nu det ska betyda; talar vi om Ahmed från Bagargatan i Aleppo eller Ahmed från Sågargatan i Aleppo? – och överlämnar ärendet till Skatteverket som inte heller kollar något vilket slutar med att Ahmed har ett dussin identiteter. Eller socialsekreteraren som hanterar socialbidragen och låter processen då och då styras av hennes goda hjärta snarare än av det okänsliga regelverket. Eller Migrationsverket som sedan 2013 påstås underlåta att göra personkontroller vid anställningar och därför har utvisningsdömda brottslingar bland myndighetsutövarna. Eller den myndighetsperson som inte stoppat bidragsöverföringar till en irakisk minister. Eller den svenske officeren som gjorde en fin militär karriär utan att ha genomgått grundutbildningen (vilket jag är benägen att beklaga men ändå inte bestraffa så hårt eftersom han fick fina vitsord; även militären får väl stå ut med autodidakter).

När Prussiluskan underkastar sig Pippi Långstrump och låter barnets godhet och infall styra statsförvaltningen måste det gå åt pipan vare sig utvecklingen beror på lång och varaktig Pippi-driven administrativ förslappning eller på, i varje fall som turboeffekt, inflödet av brukare och administratörer som aldrig hört talas om Axel Oxenstierna och kanske skulle bomba hans staty utanför Riddarhuset om hans tänkande lade hinder i deras väg.