Richard Sörman: Ibland blir man varm ända in i själen

Richard Sörman

IDÉ OCH KULTUR Ironi är konsten att säga något på ett sådant sätt att det framgår att man egentligen menar precis tvärtom. En variant är att man ger röst åt sina åsiktsmotståndare, spelar med i deras argumentation och låter deras åsikter avslöja sin egen orimlighet. Man låter dem ohämmat löpa linan ut så att säga. Det fungerar även med känslor. Låt dem känna!

Det finns stunder i livet då allt faller på plats. Det är ögonblick av nåd. Hjärtat slår lite snabbare, man blir andfådd, det spritter till i hela kroppen av oanad livskraft.

Det kan vara när barnen kryper upp i farfars knä på julafton och frågar om tomten fanns när han var liten. Eller när samma barn sjunger Idas sommarvisa på dagisavslutningen under solsken och försommargröna björkar. Då spelar det ingen roll att man har fått kämpa och lida. Allt det mörka och jobbiga är borta.

Visst var vi många i Sverige – särskilt inom svensk journalistkår – som upplevde ett sådant magiskt ögonblick när vi i torsdags äntligen fick höra något positivt om utvecklingen i vårt land. Ett ljus tändes i januarimörkret. Något fantastiskt hade hänt.

Det var självaste Sveriges Radio som tidigt på torsdagssmorgonen kunde meddela den så glädjande, fantastiska… och alldeles, alldeles underbara nyheten att antalet syriska studenter hade ökat på svenska högskolor och universitet! Ja ni läste rätt: Antalet syriska studenter ökar på svenska högskolor och universitet!

Kl. 04.00 på torsdagsmorgonen lades nyheten ut på Sveriges Radios hemsida: ”Allt fler studenter från Syrien på svenska universitet”. Och inte nog med det. Det är till och med så att gruppen ”syriska studenter” – som man skrev i artikeln – nästa år kan gå om gruppen ”finska studenter” som den största studentgruppen i Sverige med icke-svenskt ursprung. (Fast vänta nu… Blev inte det här lite konstigt? Ska vi säga ”syriska” studenter fast personerna i fråga bor i Sverige och har svenskt uppehållstillstånd och kanske medborgarskap? Vad är det för rasism? Alla är väl svenskar? Här får Sveriges Radio se över sin policy. ”Svenska studenter med syriskt ursprung” ska det väl heta? Alltså: Gruppen ”svenska studenter med syriskt ursprung” kommer snart bli större än gruppen ”svenska studenter med finskt ursprung” och därmed bli den största gruppen svenska studenter med utländskt ursprung på svenska universitet.

Hur som helst. Det kändes så fint att läsa om det här. För man blir liksom rörd ända in i själen. Och naturligtvis fångade TT omedelbart upp nyheten och sålde den vidare till hela vår ambitiösa dagspress som inte producerar några egna inrikesnyheter. Svenska Dagbladet tog in artikeln från TT. Liksom Aftonbladet, Eskilstuna Kuriren, Västerbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten, Corren, Norrbottens-Kuriren, Folkbladet, Motala och Vadstena tidning och säkert många fler.

För vem vill inte veta att våra uppoffringar äntligen burit frukt? Vem vill inte veta att det gryr vid horisonten? Att vi går mot ljusare tider? Vi har kämpat och slitit, vi har hånats och förlöjligats, och ärligt talat har vi ibland också misstrott och tvivlat.

Men nu vet vi att drygt 2100 syrier (eller svenskar med… äh!) blev antagna vid svenska universitet och högskolor hösten 2019. Det är dubbelt så många som hösten 2017. Dubbelt så många alltså. Och enligt vad som framkommer i Ekots radioreportage var många av de syriska flyktingar som kom 2015 relativt välutbildade. Enligt Anders Wiberg på Högskolekanslerämbetet var det 30 procent av de syrier som fick uppehållstillstånd 2016 som hade någon form av eftergymnasial utbildning.

Så där ser ni alla olyckskorpar! Det var välutbildade människor som kom hit (30 procent!!!). Och nu läser många av dem på svenska universitet. Det känns bara så fint. Och man förstår att Sveriges Radio vill berätta om det här. För tänk om det hade varit de svenska studenterna som hade blivit fler. Vad skulle det vara att glädjas över? Eller om vi hade fått ett växande utbyte av studenter från våra nordiska brödrafolk? Det blir inte lika märkvärdigt. För då hade det inte framgått att de där människorna nere i Mellanöstern egentligen är lika fina som vi. Och det är ju det som är så fint. Att vi alla är lika.

Men det som kanske är underbarast av allt. Det som verkligen ger hopp inför framtiden. Det som mer något annat skapar den här fantastiska känslan av samhörighet över tid och rum. Ja det som gör att något nästan brister inom oss. Det är vetskapen att en allt större del av våra framtida svenska eliter inom offentlig förvaltning och näringsliv inte kommer heta Andersson, Pettersson eller Lundström utan Khalid, Awini och EL Batal. Är inte det underbart? Tänk att det skulle bli så i alla fall! Ut med Andersson och Petterson och in med Khalid, Awini och El Batal!

Lärdomen är att mirakel alltid kan hända, att man aldrig ska sluta hoppas. Det är nästan så att man börjar tro på den turkiske tomten.