OPINION Det är inte för att människan är god som hon ibland är solidarisk och tillitsfull utan för att hon är rädd. Hon är med rätta rädd för vedermödor, olyckor, svält, sjukdomar, vilda djur, kallfronter och annan jävelskap som livet presenterar för henne och som raskt knäcker henne om hon inte samarbetar med andra människor. Därför strävar hon efter att bilda olika slags allianser.

Den mest primitiva och opålitliga alliansen är gänget. Tio grabbar med stenyxor slår sig ihop för att döda ett djur så att de har något att äta. Gänget binds tillfälligt samman av någon gemensam uppgift, till exempel just att ta livet av en älg eller att sälja ett parti knark eller att stjäla ett antal utombordsmotorer för export, men det finns ingen emotionell stabilitet i gänget. Medlemmarna är inte solidariska med varandra utan om vinden vänder sig kan de plötsligt skjuta varandra i huvudet.

Den mest levnadskraftiga men numera delvis utrotningshotade småskaliga allians som mänskligheten utvecklat är familjen med mamma, pappa, barn och några till. Familjen är överlägsen gänget eftersom den på grund av barnen och släktskapsbanden – som jag tror, åtminstone hos kvinnorna, skapar långsiktiga emotionella bindningar – bäddar för mildare umgängesformer och tillit, kanske till och med kärlek. Till exempel skjuter man inte mormor i huvudet bara för att det har blivit en konflikt.

Den traditionella familjen blev framgångsrik som mänsklig allians också för att den tillät framväxten av en tämligen avancerad form av arbetsdelning där var och en kunde specialisera sig på den sortens syssla som passade vederbörandes läggning. Den mest gynnsamma och ekonomiskt lyckobringande innovationen var antagligen att människorna lärde sig att skilja på män och kvinnor och att låta dem specialisera sig enligt sina respektive förutsättningar. (Nej, jag menar inte att kvinnor borde bli hemmafruar.)

Trots sina avsevärda fördelar hade familjen en betydande svaghet. Den var för liten. Mänsklig säkerhet ligger till viss del i begåvning och teknik men framför allt i antal. Större grupper vinner över mindre grupper om allt annat är lika.

Problemet är att när familjer växer genom att inkorporera alltmer avlägsna kusiner och sålunda bilda en klan eller stam är allt annat inte lika. De känslor av tillit som kunde inspirera den lilla familjen till att bete sig ansvarsfullt och solidariskt mot varandra fick inget fäste när de plötsligt skulle utsträckas till att gälla även gentemot en farfarsfars barnbarnsbarn som man knappt träffat och inte med automatik kunde namnet på.

För att klanen, som rent operationellt och militärt är en mer storslagen enhet än familjen, skulle kunna fungera effektivt trots sina stordriftsnackdelar behövdes en del kulturella innovationer. För det första krävde sammanhållningen att klanmedlemmarna var medvetna om sitt släktskap. Barn som växer upp i klan- eller stamsamhällen får därför lära sig att rabbla förfäder och släktingar i oändlighet. (Mönstret uppträder även i Bibeln, till exempel i Första Samuelsboken som inleds med upplysningen att Elkana var son till Jeroham som var son till Elihu som var son till Tohu som var son till Suf.)

För det andra behövde klanen bygga hierarki och inympa disciplin och lydnad hos sina medlemmar som inte hade något med familjens ömma känslor att göra utan enbart baserades på respekt som vid behov kunde stöttas med våld. Klanens sammanhållning kräver tukt och underkastelse. Lydnadsbrott bestraffas med brutal hårdhänthet. Söner kan tvingas mörda okyska systrar.

Men fortfarande gäller principen att trygghet ligger i antal. Klaner krigar med varandra. Om det fanns en ännu större samhällelig basenhet än klanen skulle dess medlemmar kunna leva i ännu större säkerhet. På den här punkten lyckades Västerlandet för ett halvt årtusende sedan förverkliga en märkvärdig idé som skulle visa sig ofattbart framgångsrik, nämligen nationen med vidhängande stat, nationalstaten. Nationen representerar känslan av samhörighet, staten den beslutsamma vilja som administrerar de människor som i och med nationens tillblivelse definierat sig som ett visst folk.

Detta var en magisk succé ty inom nationerna kunde fred upprätthållas med hjälp av den centraliserade våldsmakt – alltså det polisiära våldsmonopolet – som filosofen Thomas Hobbes förespråkade och döpte till Leviathan efter monstret i Jobs bok. Freden gjorde att kommersen kunde blomstra, vetenskaperna utvecklas och de sköna konsterna förfinas. Nationalstaten var den vagga ur vilken det moderna samhället växte.

Hur det egentligen gick till när stora människogrupper bestämde sig för att i första hand tillhöra en nation snarare än en klan eller kanske något feodaldöme har jag svårt att förstå. Hur bildas nya, djupt kända gemenskaper? Hur uppstår allmän kärlek till en bygd, till lokala kulturella sedvänjor, till flaggor och kanske psalmer? Hur uppstår patriotism? Hur får man folk att gå ut i krig för att kanske dö för en så nebulös företeelse som en nation, som egentligen bara består av känslor och symboler uppstagade av passpoliser och åklagare och kronofogdar?

Under det senaste halvseklet har nationen som begrepp haft dåligt rykte vilket går att förstå med tanke på att nationer fick igång två världskrig på 1900-talet. Idealistiska tänkare som USAs president Woodrow Wilson lanserade därför redan efter första världskriget tanken att nationerna gradvis borde upphöra och ersättas av en av hela mänskligheten älskad världsregering ty då skulle det inte finnas någon att kriga emot.

Det var kanske fint tänkt men nu har det gått nästan hundra år sedan Nationernas Förbund bildades och tre kvarts århundrade sedan efterträdaren Förenta Nationerna tog över och jag kan inte hos mig själv eller hos någon annan upptäcka några ömma känslor av solidaritet och tillit mot vad denna eller någon annan global organisation står för. Jag kan fälla en nationalistisk tår när jag hör barnen sjunga ”Den blomstertid nu kommer” vid en svensk skolavslutningen men jag kommer nog aldrig att öppna mitt hjärta med samma spontana entusiasm för något som FN eller ens EU hittat på.

Jag tror vi bör ge upp den utsiktslösa kampen för att riva ut nationalismen och fosterlandskärleken ur våra sinnen och i stället återknyta bekantskapen och lära oss att uppskatta dem. Vi behöver den nationella känslan av gemenskap, tillit och solidaritet för att bevara och vidareutveckla det som gjort oss till ett bra land.

Politikerväldet, ibland representerat av sådana som Mona Sahlin, har i sin oändliga självgodhet trott att svenska folket under de valda ombudens inspirerande ledning – ”Öppna era hjärtan!” – skulle kunna etablera en ny, internationell identitet genom att älska och finansiera alla människor över hela världen med samma varma intensitet som vi ägnar våra nära och kära.

Hela jag garvar vid tanken.

Sedan ilsknar jag till när jag tänker på att jag är en av dem som försörjer dessa clowner.