OPINION Häromdagen var det partiledardebatt. Det som slog mig mest var att alla partier tycks sträva efter att vara så socialdemokratiska som möjligt. För inte så länge sen hade varje parti sin egen ideologi, och en trofast väljarkår som bara i undantagsfall bytte lojalitet. Idag är alla partier, eller i alla fall sju av dem – de sju som brukar omnämna sig själva som särskilt ”anständiga” – mer eller mindre likadana. Alla talar om välfärd och alla talar om trygghet men få kan ange något handlingskraftigt sätt att uppnå dessa mål.

Själv önskar jag, mer än något annat, att jag skulle kunde återfå förtroendet för politikerna – eller att det skulle dyka upp någon ny som kunde inge förtroende. Det finns ett och annat ljus på den politiska himlen, förstås. Christian Sonesson i Staffanstorp som, trots att hans egen partiledare väljer att baktala honom , står stadigt rotad i myllan och sätter skattebetalarnas intressen främst. Örebropolitikern Markus Allard, som öppet kritiserar sina egna kollegors hejdlösa slöseri med skattebetalarnas pengar. Men på det stora hela är det en sorglig samling politiker som möter upp i det förenade politikerväldet. Det lyser, men ingen är hemma. Och ibland lyser det inte överhuvudtaget.

Jag minns när jag trodde att politikerna ville vad som var bäst för de skattebetalande medborgarna. När de pratade om Sverige och de medborgerliga rättigheterna, om vikten av ett enat land och samhörighet mellan människor. Tage Erlander talade med glädje och stolthet om det homogena Sverige, som stod för framtidstro och reformer i en i övrigt lite skakig värld. Befolkningen hade högt förtroende för makthavarna.

Idag har vi ett samhälle som slits sönder. I skydd av politiska tal om den berikande mångkulturen tar religiösa fundamentalister över hela bostadsområden och kräver att kvinnor ska fortsätta anpassa sig efter de religiösa lagar som styr de länder de själva så villigt flytt ifrån. Mörkermän som får draghjälp av självutnämnda feminister som älskar det exotiska och spännande och gärna offrar invandrarkvinnorna på godhetens altare. Med mängder av små grupper, som alla har egna intressen att försvara, och med politiker som tillåter att dessa intressen får alldeles för mycket utrymme i det offentliga har polariseringen blivit ett faktum. Man vill både ha kakan och äta den. Och det kitt som behövs för att hålla samman en nation börjar vittra sönder. Månggifte är förbjudet men undantag görs för religiösa minoriteter. Asylskäl saknas men undantag görs för de grupper vars talespersoner skriker högst. Brott medför utvisning men undantag görs, eftersom brottslingens väl och ve är viktigare än både offrens och hela rikets säkerhet.

Det här är vad jag ser när riksdagen samlas, det är vad jag hör när partiledarna debatterar. Tomma ansikten, ihåliga skal, och meningslösa fraser som mal och mal utan att säga något. Sju partier som alla försöker framstå som så socialdemokratiska som möjligt – partier utan egna ideologier och utan stolthet. Och så det åttonde. Det ”bruna”, det ”oanständiga”, det som ska motarbetas till varje pris, oavsett vilka förslag de lägger fram och oavsett vilka argument de använder i debatten.

Tro mig när jag säger att jag inte vill ha det på det här sättet. Jag vill kunna känna förtroende för politikerna igen. Jag vill kunna luta mig tillbaka i förvissningen att de folkvalda är ansvarsfulla och handlingskraftiga vuxna som vill medborgarnas bästa och som vågar stå raka när religiösa fundamentalister och andra extrema grupper skriker i högan sky över inbillade orättvisor. Jag vill ha politiker som värnar vår historia och vårt kulturarv och vars högsta prioritet är landets och folkets bästa. Men var finns de politiker som kan ta över stafettpinnen och styra in Sverige på rätt väg? Det är en fråga för det nya decenniet som just inträtt.