OPINION Tolerans är ett svårt begrepp. Det upptäckte jag när jag jobbade för SIDA i Indien för många år sedan. Jag var svensk och därför modern och tolerant, det var själva utgångspunkten och skälet till att just jag, liksom envar annan svensk, kunde utses att som föredöme och innehavare av särskilda kunskaper leda Indien framåt.
En gång skulle jag äta middag på en bra restaurang med en grupp indier av den typ som går på bra restauranger. Utanför ingången satt rad efter rad av tiggare och förevisade sina kvalifikationer, till exempel blinda ögon, avhuggna ben och otäcka, varande sår. (Det var då jag förstod välfärdssystemets dilemma: politiker måste utse dem som lider mest till objekt för sin generositet vilket omedelbart genomskådas av klienterna – som inte behöver vara dumma i huvudet bara för att de saknar en arm – och därför leder till en konkurrens mellan bidragskandidaterna om att anses ha de mest behjärtansvärda behoven och på den grunden kvala in som auktoriserade bidragsmottagare.)
Jag greps av ångest och visste inte hur jag med fortsatt jämnmod skulle kunna tränga mig förbi tiggarna för att rädda mig in i det luftkonditionerade lugnet och den smokingklädde hovmästaren inne på matstället. Men indierna var inte berörda. Fina damer i eleganta silkeslätta saris trippade balanserat och säkert mellan tiggarnas utsträckta ben och pratade glatt med varandra utan att tyckas uppfatta närvaron av utslagna, sjuka och svältande landsmän.
Då förstod jag att den som var intolerant var jag, inte de indiska restauranggästerna. Jag var fattigdoms- och lidandeintolerant. Det är ungefär som laktos- eller glutenintolerans. Man mår illa av att utsättas för – eller i mitt fall ens bara betrakta – de företeelser som framkallar symtomen på intoleransen. Till skillnad från mig var restaurangindierna själva helt fattigdomstoleranta.
Att vara tolerant i indisk bemärkelse betyder att med fattning kunna strunta i vad som helst som hos en känsligare person, till exempel en svensk, skulle förorsaka psykiskt obehag till den grad att han till och med skulle kunna tänka sig att betala för att lindra sitt dåliga samvete och sin plåga.
De största sociala bidragsgivarna, nationellt och internationellt, är därför inte de mest toleranta folken utan de minst toleranta, således de mest intoleranta.
Den svenska intoleransen mot avvikare, till exempel fattiga, romer och folk som kastar sina otuktiga döttrar från balkonger är troligen den mest välutvecklade i världen. Vi tål inte sådana människor och därför måste vi oavsett vad det kostar oss hantera dem så att de inte behöver utmana vår intolerans genom sin blotta existens.
Vi har två metoder. Den ena är att försöka omvandla dem till riktiga, intoleranta värdegrundssvenskar till exempel genom att skicka dem till socialsekreterare och kommunala terapeuter eller på kurs hos SFI och Arbetsförmedlingen. Metoden är inte särskilt framgångsrik vilket troligen beror på att klienterna inte vill göra – eller tror sig om att klara – språnget från den intränade och ofta ekonomiskt skapliga rollen som offer till rollen som självförsörjande medelsvensson.
Den andra metoden är att märka avvikarna så att de förvandlas till auktoriserade avvikare som till sin medfödda natur är annorlunda än vi normala svenskar. Detta är en arisk metod som tillämpades av Nazityskland – delvis på svensk inrådan – genom stämpling av judiska pass för lättare igenkänning. En viss folkgrupp hade fått diagnosen ”jude” genom ett slags ännu inte fullt utvecklad identitetspolitik för att på så vis kunna skiljas från den övriga, renare, massan. Det påminner om den svenska metoden att dela ut neuropsykiatriska diagnoser som ett led i försöken att återställa lugnet i svenska klassrum.
Nu blir du kanske upprörd av tanken att en J-stämpling i ett judiskt pass kan jämställas med en ADHD-stämpling i någon skolungdoms sjukjournal. Sådan indignation går att förstå eftersom syftet med judestämplingen var att begränsa den stämplades levnadsmöjligheter medan psykstämplingen är att förbättra vederbörandes livschanser genom att ge kommunal eller statlig kompensation för en konstaterad neuropsykiatrisk defekt. (Konstaterad och konstaterad, förresten, tyska läkare hade också ett förment vetenskapligt sätt att identifiera judar.)
I vilket fall som helst har vårt svenska samhälle med tilltagande besatthet beslutat att satsa hur mycket som helst för att vår intolerans mot avvikare inte ska driva oss till vansinne. Tidigare ansågs det räcka med sociala insatser och bidrag till inhemska avvikare och en procent av BNP till fattiga indier och motsvarande. Numera betraktas detta som helt otillräckligt eftersom de indiska offren visar sig ha fullt lika drabbade kollegor över hela världen. Den svenska intoleransen mot avvikare har därför kopplat in turbon och strävar nu energiskt för att förmå avvikarna att komma till Sverige så att de här ska kunna få den behandling som vi menar att bara Sverige kan ge på det korrekta och verkningsfulla sättet.
Jag tror att den där intoleransen ligger i våra gener. Det som konstituerar ett homogent samhälle, vilket Sverige varit, är att det inte finns några avvikare och att man vidtar kraftfulla åtgärder om några mot förmodan skulle dyka upp: den som hotar att avvika uppåt drar vi ned med hjälp av Jantelagen, den som riskerar att avvika nedåt drar vi upp med hjälp av solidariteten.
Men lik förbannat tror jag att den starkast verkande kraften för fortsatt upprätthållen svensk intolerans är det system av politiker och administratörer och klienter i välfärdssystemet som allihop har ett socialt och ekonomiskt egenintresse av att tvinga skattebetalarna att betala för att slippa dåligt samvete för att det finns avvikare.
DET GODA SAMHÄLLET 