OPINION Ibland, när jag hör och läser våra politikers och andra makthavares yttranden, känns det som om jag lever i en fantasivärld. Jag hör vad de säger, jag ser deras ansiktsuttryck när de säger det, men jag förstår inte vad det är de vill ha sagt.

Ta det här med Mikael Dambergs uttalande om att Sverige behöver börja förbereda sig för ett ”gråzonsläge”. Vad innebär det? Enligt FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, är ett gråzonsläge ett tillstånd mellan fred och krig, präglat av oväntade händelser som sker öppet eller dolt och som belastar många delar av samhället. Och jag tänker, har vi inte redan ett gråzonsläge? Och har vi inte haft det ganska länge?

Det går knappt en dag utan att jag blir mörkrädd när jag slår upp morgontidningen, eller kollar nyhetsflödet på mobilen. Det händer så mycket absurt i Sverige att jag ibland undrar om jag drömmer en ovanligt verklig mardröm som jag snart ska vakna upp ur. Men det är det inte.

När jag var barn och drömde om olika former av ondska, vaknade jag till trygghet och värme. Till ett kök, där solen flödade in genom fönstret och där kaffet puttrade på spisen och doftade så där ljuvligt som bara kokkaffe kan dofta. Mamma och pappa, på varsin sida av köksbordet, småpratande om allt och inget. Radion, som spelade klassiskt eftersom pappa avskydde skvalmusik.

Det var APK-limpa som mamma skar upp i lagom tjocka skivor eftersom det ännu inte fanns en enda människa som kände något behov av fabriksskivat bröd. Det var medvurst och leverpastej från charkuteributiken, köpt över disk, och kokta ägg från grannens glada hönor som sprätte fritt i sin trivsamma hönsgård. Det var filmjölk som bara kallades filmjölk eftersom ingen hade hört talas om Kefir och det var varm choklad som mamma kokat på vanlig kakao och en gnutta socker.

Det var inget överflöd. Det var tvärtom rätt enkelt. Ett gammalt köksbord med perstorpsplatta och udda pinnstolar. För så kunde man ha det, före de trendiga köksrenoveringarnas tid. Man kunde ha det så och trivas alldeles utmärkt, och trivdes gjorde vi.

Framför allt hade vi ett sammanhang. Politikerna var vuxna människor som förvisso hade idéer som inte föll alla på läppen, men kunde föra sig och uttrycka stolthet över landet de hade valts att styra. Ledarartiklarna i Fina Morgonposten var på sin höjd signerade med initialer, eftersom ledarskribenter ännu inte såg sig själva som rockstjärnor, och om man inte brydde sig om vad tidningens politiske redaktör hade för åsikter om det ena eller det andra var det bara att bläddra vidare. Nyheterna var hyfsat fria från tyckande och agendajournalistik fanns bara i Flamman och Proletären, och togs inte på allvar av andra än de mest fanatiska KPLM(r)-arna.

Det vi visste var att vi var svenskar, att vi hade ett kulturarv och en historia som förenade oss. Det betydde inte att vi var särskilt malliga, varken över det eller över vår hudfärg eller hårfärg. Det betydde bara att vi visste vilka vi var, varifrån vi kom, och var vi – trodde vi – var på väg. Vi kände samhörighet med varandra och med vår nation och visste – eller trodde i alla fall att vi visste – att våra politiker arbetade på uppdrag av oss och att journalisterna granskade dem och kontrollerade att de gjorde det de skulle.

Det var då det. Idag befinner vi oss i en gråzon där det mesta är upp och ner. Och jag talar inte bara om våldet – om de kriminella, som får härja fritt och som blir bjudna på pizza på skattebetalarnas bekostnad medan flummiga fjortisar på allvar försöker få dem att odla ett samvete. Jag talar inte ens om allt det andra, om den där vardagen jag inte känner igen mig i. Hitresta tiggare utanför varenda butik. Fattiga pensionärer som letar efter pantburkar i papperskorgarna för att deras pension inte räcker till, trots att de slitit i fyrtio år. Hela bostadsområden som styrs av muslimska moralpoliser. En ansvarslös migrationspolitik som håller på att driva kommunerna i konkurs. Anklagelser om att alla vita svenskar skulle vara förtryckande rasister.

Nej, mest talar jag om ilskan och uppgivenheten. Vanmakt istället för framtidstro. Ironi istället för hjärtliga leenden. Fnysningar istället för seriösa politiska diskussioner. Huvudskakningarna som alltid följs av: ”Det är ingen idé. Det spelar ingen roll. De gör vad de vill.”

Men mitt i tröttheten finns också en gnista av upproriskhet. En ny, svartare folkhumor håller på att växa fram, både i samtal mellan människor och på sociala medier, en humor där makthavarna – alla från statsministern till diverse myndighetschefer till redaktörerna i public service och på de fina mediehusen – häcklas och parodieras tills skratten får uppgivenheten på fall ett tag. Något måste man göra när situationen är så absurd som den är i Sverige idag och humorn är ett sätt att mota bort vanmakten och sorgen. För det gör ont i både hjärtat och själen att vårt Sverige har förändrats till oigenkännlighet. Jag saknar mitt land och vill ha det tillbaka.

Hur ser du på det Sverige som vuxit fram de senaste åren? Har du kvar förtroendet för makthavarna eller vill du ha en förändring? Vi på Det Goda Samhället vill alltid veta vad du, läsare, tycker och tänker så kommentera gärna eller skicka ett mejl om dina upplevelser och erfarenheter.