IDÉ OCH KULTUR Vargens närvaro i Sverige väcker starka känslor. Många tycker att Sverige borde kunna hantera en begränsad men stabil vargpopulation, men hur kul är det att ha vargarna runt husknuten där man bor? Vargfrågan tycks utgöra ännu en variant av en frågeställning som dominerar hela vår samtid. Har människor rätt att försvara sin livsvärld, att vara herrar i sitt eget hus?

Just nu pågår en inventering av det svenska vargbeståndet. Viltskadecenter räknar antalet vargar bland annat genom DNA-analyser av spillning. Årets inventering började 1 oktober och kommer hålla på till 31 mars. Nu i mitten av januari är man uppe i 299 individer. Man har också koll på antalet revir. Vi har nu 24 vargrevir i Sverige med antingen hela familjer eller revirmarkerande par.

Vargfrågan kan knappast sägas inta en central position i svensk politisk debatt. Den har exempelvis inte, så vitt jag vet, diskuterats här på Det Goda Samhället tidigare. Och vi har säkert angelägnare problem att hantera i Sverige 2020. Men vargfrågan är viktig i alla fall. Dels för att den berör de människor som bor med vargen utanför husknuten och de djuruppfödare och jägare som riskerar få sin tamboskap och sina hundar ihjälbitna. Men också för att den illustrerar en konflikt som på en rad områden skär igenom hela vårt samhälle.

Vargen är ett djur med stark symbolisk laddning. Vargen har varit sinnebilden för vilddjuret, för det blinda ursinnet, för den omättliga aptiten (hungrig som en varg). Myterna om varulven visar att vi människor kunnat se vargen som djurisk version av oss själva. Men vargen är för många också en positiv symbol för vildmark och naturlig frihet. I sin bok Skriet från vildmarken beskriver Jack London hur en förmänskligad hund förvildas i kontakt med det fria livet i Alaska och sedan går över till vargarnas värld. Det är en process av befrielse och självförverkligande.

Men viktigast av allt i vår relation till vargen är kanske att vargen så lätt låter sig uppfattas eller beskrivas som vår konkurrent. Vargar lever i flockar och rör sig över stora revir. De hörs när de ylar. De kan attackera vår tamboskap. De konkurrerar till viss del om samma vilt, och de utgör ett konkret hot mot jakthundar som rör sig i skogen. Till detta kommer vår oro och rädsla inför vargens närvaro. Hur mycket våra myndigheter än försäkrar att vargar inte är farliga kommer människor vara oroliga i alla fall. De kommer uppleva att deras frihet att röra sig i skog och mark är begränsad om de vet att det finns varg i området.

När jag pratar med en jägare jag känner och som har varg i närheten av sina jaktmarker återkommer han flera gånger till hur starkt polariserad debatten om vargen är. Det finns starka känslor hos bönder, fårfarmare och jägare. Vargen är ett hot mot tamboskap, mot jakthundar och den konkurrerar om viltet. Men det finns också starka känslor hos vargförespråkarna. På Svenska Rovdjursföreningens hemsida får vi veta att vi kan göra en insats för vargen genom att adoptera en vargvalp. Hos Svenska Naturskyddsföreningen berättar man att man räddat ett 60-tal vargar genom att överklaga domstolsbeslut om licensjakt. Naturvårdsverket är också en viktig aktör i frågan. Det är de som fattar de konkreta beslut som ska förverkliga de politiska riktlinjerna. Till exempel har man sagt att en miniminivå för utvecklandet av en hälsosam vargstam ligger vid cirka 300 individer.

Vargförespråkarnas grundargument verkar vara att vargen utgör en naturlig del av vår fauna och att den faktiskt har rätt att finnas. Ingen förnekar kanske att det har ett visst pris att ha en vargstam i landet, men den uppoffringen måste vi nog vara beredda, menar man, att göra. Vargen är en del av vår naturliga miljö och vi måste klara av att lämna plats åt den. De som är emot vargen, som vill reducera populationen eller kanske slå ut den helt, anser tvärtom att det är för besvärligt att ha varg i Sverige. De har en mer praktisk syn på saken enligt vilken vi själva faktiskt är en del av naturen och att vi mycket väl kan ta oss rätten att göra oss av med en besvärlig konkurrent. För bönder och jägare är naturen inte något man beundrar utan något man lever i och lever av. Vargen blir då en rival om livsutrymmet som försämrar livskvaliteten och som kringskär vår frihet att röra oss fritt i naturen och att ta vår näring ur naturen. Och vi klarar oss faktiskt utan varg. Det vilt som vargen tar kan vi skjuta av själva.

Är det inte uppenbart att vi även i vargfrågan har att göra med en motsättning mellan ideal och verklighet? Mellan principer och pragmatik? Mellan idéer om allas lika värde (även vargarnas) och en mer krass syn på verkligheten där man gör skillnad mellan mitt och ditt och där man tillåter sig att värna sin livsvärld och sitt sätt att leva? Jag har ingen empiri att redovisa, men det är nog inte långsökt att tänka att många av de människor som gärna ser Sverige som ett mångkulturellt paradis också gärna ser Sverige som alla rovdjurs paradis där små barn och vargar och björnar och järvar lever tillsammans sida vid sida och delar på den natur som faktiskt tillhör alla. Det är som att man till varje pris vill vända sig mot värnandet av det egna. Och man gör det genom att hänvisa till rättighetsprinciper som suddar ut våra möjligheter att försvara vår livsvärld och att bevara en värld där vi själva är herrar (av båda könen) i vårt eget hus.

Precis som man ifrågasätter svenskars äganderätt till Sverige ifrågasätter man människans priviligierade position i naturen. Människan tillåter sig faktiskt att äga mark, att odla upp mark, att jaga, att föda upp djur för att ha dem till arbete eller som föda. Enligt Bibeln fick vi den rätten av Gud (Genesis 1:26). Men om vi inte tror på Gud eller på vad som står i Bibeln blir det ganska svårt att hävda att den rätten finns av någon annan anledning att vi helt enkelt har tagit den utan att fråga om lov. Det är så det går till i den natur vi själva är en del av.