OPINION Det finns ett stort problem som västerlandets mest utvecklade länder då och då tvingas se i vitögat men för det mesta nöjer sig med att sopa under mattan. Särskilt gäller detta Sverige. Det har nu blivit dags att ta i denna heta potatis. 

Jag omnämnde saken nyligen i en krönika om president George W. Bush. Jag sa att presidenten hade tagit USA självständighetsförklaring ad notam där det står ”att alla människor är skapade lika” vilket rimligtvis måste betyda att amerikaner och irakier är lika. Eftersom amerikanerna gjorde sig av med sina förtryckare engelsmännen och därefter kunde inrätta demokratin så skulle irakierna också kunna inrätta demokrati om de blev av med despoten Saddam Hussein. Det var presidentens doktrin. Irakierna gjorde emellertid inte detta när tyrannen väl avlägsnats utan fortsatte att kriga med varandra. Bush tvingades inse att irakierna tydligen inte är på pricken lika amerikanerna. 

Nu kanske du tycker att jag hårdrar formuleringar och skojar med fundamentala betydelser, men så är inte fallet. Det här med likaskapandet och likavärdet är en av vår tids mest hyssjhyssjade och oanalyserade föreställningar ungefär som sicilianska trähelgon som bärs i procession vid påsken och därefter återplaceras i sitt förvaringsskjul tills det blir dags för nästa högtidliga parad. Ändå kommer frågan om vad allas lika värde egentligen betyder att bli alltmer akut och angelägen att bli tagen på allvar. 

En nation som särskilt pinats av frågan är USA. Efter inbördeskriget blev de svarta fria (även om det kvarstod en hel del diskriminerande lagstiftning och social praxis som begränsade deras fulla frihet). Till en början kunde de amerikanska myndigheterna rycka på axlarna och säga till de nysläppta slavarna att ”alla människor är skapade lika” och nu kunde de svarta ordna sig ett gott liv på egna ben så lycka till.  

Av skäl som ingen riktigt förstår men om vilka det råder starka känslor blev det inte så. De svarta uppförde sig inte som Karl-Oskar och Kristina utan fastnade till stor del i misär, brottslighet och fattigdom, ett elände som – trots att diskriminerande lagar togs bort – i många stycken inte avhjälptes med tiden utan tvärtom förvärrades vilket troligen, om man ska tro en sådan tänkare som den svarte ekonomen Thomas Sowell, till stor del berodde på att de amerikanska myndigheternas sociala insatser inte gjorde de svarta mindre utan mer beroende av socialpolitiken. De blev helt enkelt drogade av bidragen.  

Men sådana som Sowell och Milton Friedman, som tyckt ungefär likadant, har varit ensamma ropande röster i öknen. Den dominerande amerikanska tankeriktningen i den här frågan definierades i stället av presidenter som Franklin Delano Roosevelt och Lyndon B. Johnson vars tänkande utgick ifrån att det var staten, inte medborgarna själva, som hade huvudansvaret för medborgarna. ”The New Deal”, förklarade Roosevelt år 1932 i radio sitt nya politiska projekt, ”är på ren engelska en ny idé om regeringens plikt och ansvar”, nämligen att det slutgiltiga ansvaret för medborgarnas välfärd skulle åligga den offentliga sektorn. Sexton år senare, 1948, presenterade hans änka Eleanor FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna där detta koncept lanserades internationellt. 1974 stadfästes detta synsätt i den nya svenska regeringsformen. Den svenska grundlagen alltså om att ge större doser av den medicin om Sowell och Friedman menade i själva verket skapade problemen. 

(Det blev en aha-upplevelse på gränsen till chock för mig när jag insåg att inte bara välfärdssystemets grundläggande idéer utan även dess dagliga praxis var en amerikansk snarare än en svensk uppfinning; skillnaden är att det statliga välfärdssystemet i USA hölls tillbaka genom existensen av naturliga fiender i form av skeptiska och högljudda, skattebetalande medelklassare medan det knappt fanns några sådana i Sverige vilket i sin tur beror på vår medfödda drift till homogenitet, sammanhållning och intolerans mot intellektuella avvikare.) 

Självständighetsförklaringens tes om alla människors lika skapnad och den svenska värdegrundens uppfattning om allas lika värde och vad det ska betyda är inga struntfrågor för filosofer utan i högsta grad något som berör dagspolitiken och borde utgöra själva fundamentet för de politiska diskussionerna i länder som USA och Sverige. Om svarta och vita är skapta precis lika i USA så borde de inte finnas någon skillnad på de svartas öde och Karl-Oskars och Kristinas. Men nu finns sådan skillnad vilket har plågat USA i över ett och ett halvt sekel sedan inbördeskriget. Så länge vi ordagrant ska tro på självständighetsförklaringen existerar ingen annan förklaring till de svartas relativa misär än att de svarta inte givits rimliga chanser av de vita. Förtrycks-, diskriminerings- och rasistdiskursen ligger så nära till hands att den troligen uppfunnit sig själv.  

Och därmed äntligen till saken som handlar om svensk socialpolitik och dess eventuella grundsyn av typ självständighetsförklaringens ”att alla människor är skapade lika” eller den officiella svenska värdegrundens mer tillspetsade formulering om ”allas lika värde”.  

Sverige har hittills inte, som USA, haft någon stor grupp etniskt avvikande personer som stadigt placerats – eller placerat sig – på samhällets botten och som till stor del varit immuna mot gängse prövade sociala insatser. Sverige har därför i jämförelse med USA lätt kunnat framställa sig som skickligare än USA på att hantera sociala konflikter (med hjälp av en dyrbar och till synes outtömlig arsenal av ständigt vidareutvecklade och nya typer av sociala insatser vars gemensamma nämnare är att de kostar mycket pengar, att de sysselsätter stora grupper välfärdsadministratörer samt att de troligen inte fungerar). 

De senaste åren har emellertid en stor social förvandling inträffat i Sverige som för oss närmare USA. Även Sverige har numera en stor grupp etniskt avvikande människor som – även om det finns många exempel på motsatsen – i besvärande grad uppvisar sociala symptom av samma typ som USAs svarta utvecklat under hundrafemtio år. I den mån denna observation är korrekt betyder den att den social- och kriminalpolitik som Sverige utan särskilda framgångar – men ändå utan uppenbara katastrofer – hittills levat med i ett halvsekel eller mer nu kommer att utsättas för utmaningar som landet – och framför allt dess politiska ledning som tycks göra en dygd av att begrava huvudet i sanden – aldrig kunnat ana. (”Vi såg det inte komma”, sa statsminister Stefan Löfvén vilket var hederligt av honom; de flesta andra begriper inte heller vad som förestår). 

I botten ligger lika-doktrinen: ”skapade lika” eller det synonyma uttrycket ”allas lika värde”. Jag tror vi måste ”problematisera” den doktrinen – ett ord som jag ogillar – om vi ska kunna förhålla oss till den problematiska framtid som tornar upp sig. USA har genom situationens egen logik tvingat sig in i en intellektuell hållning av innebörd att de svartas problem beror på de vita. Man kommer ingen annan stans om man ordagrant ska acceptera premissen om att alla är skapade lika. USA har känt sig tvunget att bära detta kors i hundrafemtio år. Ska Sverige nu med ännu större kraft ge sig in i motsvarande intellektuella återvändsgränd? 

Vi behöver kanske bry våra hjärnor och skapa en ny förståelse av vad ”skapade lika” och ”allas lika värde” kan betyda. Kanske kommer vi fram till att våra sociala doktriner inte varit tillräckligt principfasta. Vi kanske inte alls ska göra några sociala insatser eller ge några som helst bidrag till någon eftersom alla är lika och därför bäst kan ordna sitt liv på egen hand om de inte föredrar att gå under i en rännsten vilket åtminstone har fördelen att de kan tjäna som avskräckande exempel för de förbipasserande.  

Det finns kort sagt en motsägelse mellan å ena sidan våra föreställningar om alla människors inneboende likhet och å den andra det sociala utfallet om man bedömer efter olika etniska gruppers olikartade framgångar i samhället. Beror detta på något fel i premissen eller beror det på det dominerande västerländska samhällets allmänna bigotteri och fördomar eller beror det på att majoritetssamhället i sin beskäftiga iver att ställa allt till rätta i själva verket sticker käppar i hjulet för eftersatte etniska grupper? Det är dags att ställa den grundfrågan nu när mängden potentiellt eftersatta grupper antagit oanade proportioner och dessutom växer för varje dag.