OPINION Yttrandefriheten är i Sverige en rättighet som säkerställs i regeringsformen. Eftersom regeringsformen är en grundlag och grundlagarna är folkets instruktioner till sin valda överhet – till skillnad från vanliga lagar som är motsatsen – så är yttrandefriheten formellt sett ett förbud för överheten att på något vis förhindra att medborgarna får säga precis vad de tycker. 

Många anser därför att medborgare ska ha rätt att utan ingripanden från staten säga inte bara att de hatar svenskar, skåningar och danskar utan dessutom att de föraktar somalier, araber, judar, bögar och klimatalarmister och dessutom vill hänga statsministern i närmsta lyktstolpe och kastrera alla moderater och sverigedemokrater.  

Till dessa många som menar att medborgare ska ha rätt att framföra sådana förgripligheter utan att staten lägger sig i hör jag. Jo, yttrandefriheten inbjuder alla att yttra vad slags smörja och ohyggligheter som helst. Därför anser jag till exempel att lagen om hets mot folkgrupp, enligt vilken – Brottsbalken 16 kap. 8 § – det räcker med att uttrycka ”missaktning” mot en folkgrupp för att riskera upp till två års fängelse är en demokratisk styggelse. ”Man ska akta sig för att göra affärer med danskar ty de är ofta ohederliga.” Se där ett uttalande som jag kan få skaka galler för enligt lagens bokstav.  

Om jag fick bestämma skulle det emellertid finnas två undantag från medborgarens i allmänhet oinskränkta rätt att göra sin mening hörd. Det första undantaget härrör från en betydelsefull juridisk observation, nämligen att den enskildes rättigheter inte med automatik omvandlas till en skyldighet för andra medborgare att uthärda alla konsekvenser av rättigheten. Bara för att du har rätt att äga och använda en cykel så har jag därmed inte blivit skyldig rädda mig bäst jag kan när du kommer hojande på trottoaren. På samma vis har du inte rätt att komma hem mig och förklara att du hatar judar om inte jag ger dig tillstånd till en sådan förkunnelse.  

Detta undantag till yttrandefriheten tillämpas på den här bloggen. Den här bloggen är inte en allmän offentlig anslagstavla som regleras av regeringsformen. Här gäller ett annat regelverk som inte fastställts i lag men ändå för det mesta tillämpas i det civila samhället. I stället för rätten att uttrycka dumheter i oförskämda ordalag – vilket jag alltså anser att staten måste tåla – så råder här skyldigheten att bete sig någorlunda belevat vilket betyder sådant som att hålla en någorlunda hövlig samtalston, att respektera sin nästa, att åtminstone försöka vara begriplig, att inom rimliga ramar följa logiken i en diskussion, att inte fara ut i otidigt språk och så vidare. Det är på ungefär samma nivå som att man inte bör blotta sig för kören i kyrkan. Den som här klagar över att ha fått sina kommentarer ”censurerade” när han passerat anständighetens gränser har ingen högre instans att vända sig till. Han kan i stället försöka göra sitt inlägg hos det statliga Sveriges Television där regeringsformens regelverk rimligen gäller. 

Vem har bestämt det? kanske du frågar. Det har Stiftelsen Det Goda Samhället som driver bloggen och mer specifikt jag som nyss ansökt om tillstånd att utses till ansvarig utgivare.  

Det andra undantaget från huvudregeln om att yttrandefriheten ska gälla oinskränkt är när yttrandefriheten kan leda till att samhällsordningen hotas. Mitt favoritexempel är det brittiska nazistpartiet – British Union of Fascists – som förbjöds först i maj 1940 när Storbritannien redan varit i krig mot nazisterna i nio månader. Som illustration till engelsmännens vidsynthet och tolerans för oliktänkande är detta enligt min mening oslagbart. Fiendepropaganda hemma på torget nästan ända fram till Dunkerque! 

Det börjar bli nära att en variant av detta undantag skulle kunna bli aktuellt i Sverige exempelvis när det gäller religiösa friskolor. Skälet till att många vill stoppa religiösa friskolor är inte att de är rädda för vad exempelvis kristna och judiska friskolor skulle kunna hitta på utan att de ogillar tanken på att islam, som inte respekterar de västerländska fri- och rättigheterna – läs Kairodeklarationen om du inte tror mig –, ska få breda ut sig på skattebetalarnas bekostnad. 

Yttrandefriheten och religionsfriheten är syskon. Om yttrandefriheten kan inskränkas för att samhällsordningen hotas bör motsvarande kunna gälla för religionsfriheten. Svårigheten i båda fallen är förstås att bedöma när man kommit till den punkt när samhällsordningen verkligen står under hot.  

Men håll med om att den svenska staten dömer efter olika mallar när det gäller yttrandefrihet och religionsfrihet. Yttrandefriheten är kraftigt kringskuren. Indirekt sker denna politikerstyrda begränsning med hjälp av en besvärande trängsel i åsiktskorridoren som upprätthålls genom ett slags åsiktsterror som praktiseras i offentliga institutioner som universitet och socialkontor. Direkt begränsas yttrandefriheten genom exempelvis förbudet mot hets mot folkgrupp (och statliga bidrag, till exempel genom myndigheten MUCF, till privata organisationer som Näthatsgranskarna som jagar potentiella brottslingar mot det förbudet). Religionsfriheten är däremot i det närmaste total.