KULTUR Häromdagen besökte jag Nationalmuseum. Jag försöker ta mig dit då och då, inte bara för att njuta av vacker konst utan också för att påminna mig själv om det fantastiska kulturarv som våra stora konstnärer lämnat efter sig.

En av de målningar som fascinerat mig mest genom åren, faktiskt ända sedan jag var barn, är Ernst Josephsons Näcken. Den hängde, i form av ett inramat tryck, i min fars föräldrahem, strax intill ett porträtt av Martin Luther och mitt emot ett tryck av August Malmströms Grindslanten. Men även om både Luthers smått olycksbådande ansiktsuttryck och Grindslanten, med dess bildberättelse om en svunnen tid, var nog så fantasieggande så var det till Näcken min blick ständigt återvände.

Näcken är ett mytomspunnet manligt vattenväsen som håller till i älvar, åar, tjärnar och insjöar och som förekommit i den nordiska folktron och diktningen sedan fornnordisk tid. Myterna kan se lite olika ut beroende på vart i landet man befinner sig, men till de vanliga hör att han med sitt vidunderligt vackra fiolspel kunde (och strävade efter) att locka människor ner i vattendjupen. Även namnen varierar i olika delar av Sverige. Bäckamannen, strömkarlen, kvarngubben och forskarlen är kanske de vanligaste – dialektalt kan han också heta både nicken, nöcken och nocken.

Ernst Josephson, (1851-1906), är en av våra allra största svenska konstnärer. Men om hans konst var storslagen så var hans privatliv desto mer tragiskt. Innan han hunnit fylla trettio hade både hans far, hans syster och hans mor dött och själv hade han drabbats av syfilis – en grym sjukdom som, före penicillinets tid, var obotlig om omfattade flera plågsamma stadier innan döden till sist inträdde. I slutet av 1880-talet togs han in på det som då kallades sinnessjukhus och diagnosticerades med paranoia, en diagnos som idag kanske skulle ha bytts ut mot schizofreni.

Att ett väsen som näcken lockade en målare som Josephson är inget att förundras över. Näcken förkroppsligade naturens otämjda vildhet. På en gång fascinerande och skrämmande blev näcken något av Josephsons alter ego – den missförstådde romantiske konstnären som försökte gå sin egen väg.

Josephson tecknade mängder av skisser och målade flera stora dukar – den sista 1884 – men den nakne näcken, på samma gång förförisk och plågad, gick inte alls hem hos dåtidens konstkännare. Nationalmuseum refuserade den, och kritiken var inte nådig.

”I den stora bilden av ’Strömkarlen’ har bizarreriet nått sin höjd. En alldeles naken, mycket ful herre sitter i en obeskriflig omgifning och spelar på en förgyld fiol!” skrev Carl Rupert Nyblom, estetiker, skald och ledamot av Svenska Akademien, i Posttidningen 1885.

En som dock såg storheten i verket var prins Eugen Bernadotte, den så kallade målarprinsen. Han gav Strömkarlen en plats på sitt Waldemarsudde. Där har den suttit sedan dess, infälld i väggen, som en symbol för ett visionärt konstnärskap och på alla sätt lika förförisk och lockande som de gamla folksagornas naturväsen.

Så småningom hamnade Näcken ändå på Nationalmuseum. En tidigare version, målad 1882, köptes in 1915, med stöd av Nationalmusei Vänner. Ytterligare en version finns att beskåda på Göteborgs konstmuseum.

Med tiden blev den också mäkta populär långt utanför konstkännarnas krets. Tack vare att det trycktes upp billiga tryck av de stora mästerverken kunde även vanligt folk, som levde enkla och jordnära liv och sällan eller aldrig fick möjlighet att åka till någon stor stad och besöka ett konstmuseum, njuta av dem.

Själv kan jag fortfarande inte se mig mätt på målningen. Den väcker så många känslor, såsom glädje och upprymdhet, men också vemod och mörker. Allt detta som lever inom oss sedan generationer. Den bottenlösa skogstjärnen, inbäddad i den susande granskogen. De porlande älvarna. De strida forsarna. Sägner och folksagor från en svunnen tid. Men också de tidigare generationernas upplevelser av den. Hur många fattiga torpare och trångbodda arbetare har inte drömt sig bort till bilden av Näcken, i Josephsons tolkning? Sett med nya ögon på den porlande bäcken vid stugknuten efter att de hängt upp Näcken på väggen? Lyssnat lite extra efter förtrollande musik när de suttit vid den lilla insjön och metat? Och det är kanske det, i lika hög grad som själva målningen, som gör Näcken till en så viktig del av vårt svenska kulturarv.