IDÉ OCH KULTUR Vi talar gärna om hur bra vi haft det i Sverige, om vår 200-åriga fred, om vårt samförstånd och vår trygghet. Sällan hör man någon tala om vår dramatiska samtidshistoria. Från 1986 och framåt har vi drabbats av en hel rad olyckor och kriser. En del kunde vi inte värja oss mot, men annat har varit självförvållat. Hur länge ska vi orka? Vi har ingen moralisk plikt att lida.

Kära läsare. Har du någon gång nåtts av den befriande insikten att du inte har någon moralisk plikt att lida? Du kanske har genomlevt ensamhet, sjukdomar och depressioner. Du kan ha varit utsatt för fysiska övergrepp eller för psykisk misshandel. Och allt finns kvar. Du kan inte komma över det. Men så en dag när du av någon anledning klarar av att se lite ljusare på tillvaron och du anar att en bättre framtid är möjlig får du plötsligt insikten att du har lidit så det räcker. Du har betalat din skuld (om du nu hade någon). Du orkar inte plågas mer och du inser att du inte har någon skyldighet att plågas mer. Du får vara lycklig. Du får ge dig själva det bästa du kan.

Det här med skuld och lidande är ett fascinerande ämne. Kristendomen lär oss att be om förlåtelse för våra synder och dessa äro som bekant legio. Det räcker att med begärelse se på sin nästas hustru för att räknas som äktenskapsbrytare. Avsky sina ovänner får man inte göra och sina skatter ska man samla i himlen och inte på jorden. Jesus förlät oss visserligen våra synder genom att dö på korset, men helt säkra har de kristna aldrig kunnat vara. Gud är allsmäktig och kan döma efter eget behag.

När Sigmund Freud utarbetade sin psykoanalys i början av 1900-talet gav även han stor vikt åt skuldens eller snarare skuldkänslans betydelse i våra liv. Han menade att neurotiska människor som själva lägger hinder i vägen för sin lycka ofta lider av en stark skuldkänsla. Neurotiker går genom livet med känslan att de måste betala för något de fått eller gjort. Freud utarbetade som bekant en teori om ett ”överjag” som fungerar som en kritisk och en straffande instans i det mänskliga psyket. Vi hindras att förverkliga våra begär, vår vilja, vi hindras att njuta och ta för oss av livet av ett anklagande överjag som likt en sträng förälder hela tiden håller oss på mattan.

Enligt religionspsykologer, självhjälpsexperter och New Age-gurus – som är de som talar om det här ämnet idag – brukar det kunna vara så att människor hittar en väg ut ur det självpåtagna lidandet när de helt enkelt inte orkar lida mer. Det är som alkoholisten som till slut lyckas sluta dricka eftersom han eller hon inte längre orkar hantera det lidande som kommer med drickandet. Plötsligt ser man en väg framåt utan lidande. Och då kan man också komma till insikt om att lidandet till viss del var självpåtaget. Det var som att man hade en skuld att betala. Men nu har man betalat så det räcker. Man har gjort rätt för sig.

Jag skrev en gång en text om att vi borde skicka Sverige till en psykolog. Där skulle moder Svea få lära sig att vi alla behöver gränser och integritet: Det är inte bara tillåtet utan också nödvändigt att tänka på sig själv. Ett annat sätt att se på saken är att säga att vi faktiskt får leva utan att lida.

Sverige har numera verkligen gjort sitt när det gäller lidande. Det är sant att vi levt i fred i 200 år och att vi under 1900-talet har åtnjutit både välstånd och framtidstro. Men vi glömmer gärna bort vår dramatiska samtidshistoria. Det började med mordet på Olof Palme 1986. På det följde år av förnedrande efterspel till mordet med ineffektiva och resultatlösa utredningar. Vi hade den dramatiska finanskrisen i början av 90-talet med en omfattande arbetslöshet. Under samma period bidrog militärligan och lasermannen till att skapa oro inför samhällsutvecklingen. Vi hade JAS-kraschen mitt i Stockholm (som tur var på Långholmen) 1993. Estoniakatastrofen kom -94. Diskoteksbranden i Göteborg -98. Utrikesminister Anna Lindh mördades 2003.

Tsunamikatastrofen 2004 krävde 543 svenska dödsoffer. Vi lyckades med den storartade bedriften att utan konsekvensanalys lägga ned stora delar av vårt försvar under decennierna runt millennieskiftet. Och under 2010-talet såg våra politiker till att ge oss en historiskt sett totalt unik massinvandring vars konsekvenser vi ännu inte ens kan ana. 2020 lever vi i ett splittrat och polariserat Sverige med försämrad trygghet och ifrågasatt identitet. Den ekonomiska situationen ser inte ljus ut, och inom skola och vård talar man ibland till och med om systemsammanbrott. 2017 hade vi det islamistiska terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, och vad närvaron av islam och islamism kommer innebära för Sverige i framtiden vill jag inte ens tänka på.

Självklart måste vi lära oss att bli försiktiga. Det är som att vi har utvecklat en förmåga att dra på oss elände. Vi får väl vara glada att Sverige inte lyckats få arrangera OS. Hur skulle det ha slutat?

Men än viktigare är kanske att vi inser att vi inte behöver ha det så här. Det finns ingen som helst anledning för oss i Sverige att lida mer än någon annan. Vi har inte gjort någonting (så vitt jag vet). Vi har ingen moralisk plikt att lida mer! Vi har heller ingen moralisk plikt att vara mer rättfärdiga än någon annan. VI har inte gjort någonting. Förutom, kanske, att vi hade det bra. Och så fick vi inte ha det.

Vi får finnas. Vi får ta hand om oss själva. Vi får bestämma vem som är svensk och vem som inte är svensk. Vi får utvisa våldtäktsmän, islamister och bidragsfuskare. Vi får säga, och i handling visa, att i Sverige är det svensk lag och svenska värderingar som gäller. Vi får inleda ett ambitiöst återvandringsprogram. Ingen kommer att anmäla oss till Gud eller till Freuds överjag för det.

Vi får också se om vår livsmiljö. Vi får bygga vackra hus. Vi får satsa resurser på kärnverksamhet i skola, vård och omsorg. Vi får premiera vår egen kultur, göra actionfilmer om svensk historia, ställa krav på kunskaper i svenska, kalla pojkar för han och flickor för hon, återkalla medborgarskap (vem ska hindra oss?), vi får motarbeta islam.

Vi har ingen skuld att betala. Inte längre i alla fall. Vi har betalat så det räcker. Vi har betalat i form av försämrad trygghet, rånade ungdomar, våldtagna kvinnor, förskingrade bidragspengar, bortkastade pass, försämrad skola, längre vårdköer, fulla fängelser, orimliga anklagelser om rasism och ett på många håll djupt missmod inför landets framtid.

Vi har ingen moralisk plikt att lida!