OPINION De aktuella anklagelserna mot myndigheten Brottsförebyggande rådet går ut på att myndigheten stått på de styrande politikernas sida, som velat undanhålla vissa sanningar från medborgarna, i stället för på medborgarnas sida, som hellre velat höra sanningen från myndigheten.

Detta är förstås vad man skulle vänta sig enligt den naturliga principen att hunden lyder den som ger hunden mat. För en ämbetsman som vill göra karriär är den första levnadsregeln att lyda den som betalar lönen, ämbetsmannens husse.  

Att Sverige blev ett så bra land som det blev beror på en sak som imponerar mer på mig för varje gång jag tänker på den, nämligen att betydelsefulla yrkeskårer i vårt land inte uppfört sig på det hundlika sätt en samhällsvetare hade kunnat förvänta sig. Dessa professioner har inte bara styrts av sina egenintressen utan också av en känsla av att tillhöra ett Kall. De har tjänat inte bara Mammon utan även något annat och högre intresse som ofta hade med Nationen och Folket att göra.

Varför skulle exempelvis en statlig ämbetsman inte vara korrupt? Det berodde på att kåren på något märkvärdigt sätt sedan Axel Oxenstiernas dagar bestämt sig för att dess ersättning inte bara bestod av lönen utan också av ett stort mått av Heder samt att denna Heder krävde omutlig rättskaffenhet och redbarhet gentemot Staten. För säkerhets skull hade ämbetsmännen också liksom svurit en ed att de noggrant skulle övervaka varandra så att ingen av kollegorna hoppade över skaklarna.

På motsvarande sätt skulle läkarna enligt sin yrkeskodex – den Hippokratiska eden – inte bara behandla patienter som kunde betala bra för sig utan också värna om andra människor (och undvika att ha könsligt umgänge med patienterna). Lärarna främsta belöning var att tjäna Nationen genom att utbilda det uppväxande släktet. Selma Lagerlöf ägnade sina talanger åt att skriva en skolbok till Ungdomens förkovran (Nils Holgerssons underbara resa).

Jag tror, utan att säkert veta, att sådana där för nationen oundgängliga bevekelsegrunder försvagats under de senaste årtiondena i takt med att vi slutat att tro på Nationen, Folket, Fostran, Plikten och det Sköna. Om någon hävdar att sjuksköterskeyrket är ett Kall fräser facket Vårdförbundet ilsket.

För fem år sedan skrev jag en text med exempel på hur det funkar i två betydelsefulla men hundliknande myndigheter som glömt bort kravet på ämbetsmannamässighet:

Två mastodontmyndigheter sköter ruljangsen inom invandringsindustrin: Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Tillsammans ska de på bästa sätt ta emot invandrarna, anpassa dem efter arbetsmarknadens krav, inlemma dem i välfärdssystemet och därefter förhoppningsvis greja jobb så hanteringen inte blir så hiskligt dyr.

Hela tanken att staten ska kunna administrera fram den oerhört komplicerade utvecklingsprocess som det innebär att kulturanpassa och nyttiggöra stora människomassor är naturligtvis bisarr. Om planekonomin inte klarat av normal ekonomisk utveckling, hur ska den då greja det här, som är så mycket svårare? Normal immigration bygger på att invandrare på egen hand råddar ihop sitt liv bäst de kan och av egen kraft åstadkommer något slags integration och försörjning. Den svenska modellen påminner mer om slavhandeln i den bemärkelsen att objekten för verksamheten inte förväntades arrangera sina liv genom egna initiativ. (Systemet funkar naturligtvis inte heller, vilket invandringsindustrin, i stället för att ifrågasätta sig själv, tillsammans med sina handgångna män och kvinnor inom media skyller på rasistiska böjelser hos svenska folket.)

Men nu har vi det system vi har med två stora myndigheter som ska ta ansvaret (plus kommuner och lite andra, men dem struntar jag i just nu). Hur kan man förvänta sig att dessa parhästar ser på livet?

Som jag påpekat ett otal gånger är anslagsfinansierade organisationers grundläggande och fundamentala drivkraft att få ökade anslag (ungefär som att vinstdrivande företag vill ha mer vinst). Helst vill de såklart ha större anslag utan mer arbete (precis som företagen gärna skulle vilja ha högre vinst utan att anstränga sig mer), men så lyckligt är livet mestadels inte inrättat. I själva verket tvingas de leta efter nya arbetsuppgifter eftersom de då, med hänvisning till dessa nya angelägna ärenden, kan begära ökade anslag från de anslagsbeviljande politikerna.

I det perspektivet förstår man att en kraftigt ökad invandring passar parhästarna som nya lass med havre i krubban.

Det underligaste med den här verksamheten är emellertid att det är parhästarna själva som tycks dimensionera det hela. Migrationsverket gör en prognos över invandringen och presenterar denna prognos för politikerna som därefter förväntas plocka fram pengarna.

Om du undrar varför det är en underlig ordning kan du fundera över hur det skulle se ut om försvaret haft det lika beviljat. Jo, överbefälhavare Göranson ringer till finansminister Andersson och säger hörru Magdalena, det blev rätt dyrt, vi beställde fjorton ubåtar och fem pansarkryssare plus tjugo stridsbrigader till och prognosen för nästa år är nog det dubbla, du har vårt plusgiro, va?

Enligt demokratins föreställningar och regelverk ger politikerna först en kostnadsram till vilken myndigheterna anpassar sig. Men när det gäller invandringen och till stora delar även den övriga välfärdsindustrin är det organisationerna själva som med hjälp av självuppfyllande prognoser bestämmer sin utveckling.

Sedan är det en annan listig grej. När det börjar gå upp för var och en i Afrika och Mellanöstern hur pass tillmötesgående parhästarna är så måste väl flödena rimligtvis öka. Jag skulle nog våga slå vad om att Migrationsverket om ett år kommer att utbrista hoppsan, det verkar bli fler än vi trodde. [Detta skrevs i april 2015; PEs anmärkning.]

För två månader sedan gjorde Migrationsverket en prognos vars ”huvudscenario” är att det kommer 90 000 asylsökande i år vilket var en passning till parhästen Arbetsförmedlingen, som glatt utredde att detta var precis vad Sverige behöver och lyckliggjorde nationen med det budskapet den 10 april.

Enligt Arbetsförmedlingens utredning behöver nämligen sysselsättningen öka med 36 000 personer om året (för att försörjningskvoten ska utvecklas på något sätt som Arbetsförmedlingen tycker är bra). Nu har Sverige en sådan himla tur att detta motsvarar en total nettoinvandring på just 90 000 personer!

Snacka om att vi svenskar är lyckostar. Här har vi suttit och latat oss i alla år i stället för att göra barn varför det bara blir fler och fler pensionärer och försörjningskvoten går på tok åt fel håll och så, som värsta bingovinsten, kommer räddningen i form av ett huvudscenario från Migrationsverket. Nästan för bra för att vara sant.