OPINION Morgan Johansson rivstartar det nya året genom att på sin favoritplattform Twitter basunera ut att den som är kritisk till regeringen också är respektlös mot demokratin. Det som föranledde attacken var ett yttrande från opinionsbildaren Ivar Arpi, där denne klargjorde att han anser den nuvarande regeringen vara en styggelse, något som man alltså inte ska få säga, enligt Morgan Johansson. Han anser nämligen att den rödgröna regeringen och dess stödhjul står över kritik.

Den inställningen till demokratin hittar man normalt i länder som Nordkorea och Iran och i det forna Sovjet – länder där regimen inte tål någon opposition överhuvudtaget. Och det är minst sagt illavarslande för den svenska demokratin, i synnerhet som Johansson innehar posten som justitieminister.

Det här är inte första gången Morgan Johansson visar vilken skev inställning han har till sådana viktiga demokratiska inslag som den lagstadgade yttrandefriheten. Hans främsta mål tycks vara att urholka den och det senaste skandalyttrandet är ju bara ännu ett symtom på hans diktatorsjuka. Det står utom allt rimligt tvivel att Morgan Johansson inte klarar av en levande och vital (konservativ) opposition utan till varje pris vill tysta den.

Ivar Arpis kritik mot regeringen är inte bara rättmätig, utan dessutom fullkomligt legitim. Vi har, åtminstone på papperet, verklig demokrati i det här landet och verklig demokrati innebär att det finns plats för olika röster och åsikter. Verklig demokrati innebär alltså inte att Socialdemokraterna bestämmer vad människor får tycka och säga. Nu när vi lämnat 10-talet bakom oss bör därför det socialdemokratiska partiet – om det finns någon anständighet kvar i partitoppen – göra rent hus med den här typen av Nordkoreanska fasoner. Att skattebetalarna tvingas avlöna en justitieminister som leker envåldshärskare är en fullkomlig skandal.

Januariöverenskommelsen bygger på att utestänga landets näst största – eller rentav största, om vi ska tro på de senaste opinionssiffrorna – parti från möjligheterna att påverka, men det slutar inte där. Överenskommelsen har dessutom skapat ett regeringsarbete som hindrar de styrande partierna att föra en vettig och tydlig politik. Det kompromissas hit och det kompromissas hit, och resultatet blir en tandlös och menlös plakatpolitik där medborgarnas vilja får stå tillbaka för partitopparnas egon. Bara det faktum att det forna arbetarepartiet Socialdemokraterna överhuvudtaget samarbetar med fackföreningsfientliga Centern är svindlande – och det omvända är lika horribelt. Vad hände med partiet vars ungdomsförbund slog sig för bröstet med parollen Fuck Facket Forever? Försvann ideologin ner i magen på Annie Lööf när hon tuggade i sig den där skon som hon serverades då hon svek väljarlöftet om att aldrig stödja de sossar hon alltid uttryckt ett sådant fisförnämt förakt för?

Det är många toppar i det samlade politikerväldet som förtjänar kritik. Men Morgan Johansson är kanske ändå den mest obehaglige av dem alla. Utan att blinka tar han sig friheter som ingen demokratiskt sinnad politiker skulle få för sig att göra – samtidigt som han envetet hävdar att de som ifrågasätter honom saknar respekt för demokratin.

I själva verket är det naturligtvis tvärtom. Det är Morgan Johansson som inte respekterar demokratin. Det är vi andra – vi som känner vämjelse och förakt för hans sätt att sköta sitt skattefinansierade arbete och vi som tål att höra olika röster och åsikter i det offentliga rummet – som verkligen respekterar demokratin.

Om regeringen överhuvudtaget respekterar demokratin finns bara ett alternativ för Stefan Löfven, nämligen att ge Morgan Johansson avsked på grått papper. Men eftersom Stefan Löfven själv ifrågasätter människors yttrandefrihet kommer Johansson säkert att bli kvar på sin post.

Vad det säger om regeringens, och stödhjulens, syn på demokrati är inte särskilt svårt att räkna ut. Och frågan är: hur länge kan den svenska demokratin överleva i händerna på människor som Morgan Johansson?