IDÉ OCH KULTUR En av den mänskliga historiens alla lärdomar är att människan i längden inte vill leva utan religion. Det finns ingen som helst anledning att tro att inte svenskar även i framtiden kommer behöva en tro. Frågan är bara vilken tro det blir. Svensk kristendom har allt intresse i världen att försöka göra sig relevant igen. Och i längden blir det ohållbart att bara satsa på självförnekelse och solidaritet. Vi behöver mer än så.

I det moderna Sverige finns det en utbredd skepsis mot kristendom. Vi är moderna människor som tror på förnuft och rationalitet. Religionen hör till det förgångna.

Problemet är bara att den här rationalitetstron är djupt irrationell. Människan brukar nämligen inte kunna göra sig av med det religiösa. Precis som vi inte kan utplåna – fast många har försökt – sexualitet, ojämlikhet, girighet, godhet och dumhet kan vi heller inte göra oss av med religion och andlighet. Frågan är alltså inte om människor kommer tro i framtiden utan vilken tro de kommer att ha. Antingen odlar vi vår egen kristna religion och står upp för den eller också får vi nog räkna med att något annat kommer komma i dess ställe. Jag vet inte om jag vågar tänka vad det ska bli.

Det är med andra ord dags för många svenskar att uppdatera sitt förhållande till kristendomen. Och jag menar inte att man från den ena dagen till den andra kan bli troende. Men man kan öppna sina sinnen och försöka närma sig våra kristna traditioner med intresse och respekt.

Idag har vi – jag förenklar – en ny-marxistisk kristendom som framhåller vikten av allas lika värde och som förespråkar öppenhet inför det främmande. Så behöver inte en svensk kristendom se ut. Det måste finnas plats för mer.

Jag drömmer om en svensk kyrka som ger större vikt åt tradition, historia och mystik. Alla religioner samspelar med sin samtida omvärld, men deras funktion är också att erbjuda en fristad från den samtida omvärlden. Kyrkan ska inte vara rädd för att behålla kontakten med det förflutna, med ursprunget. Många nykristna lockas idag av katolicismen. Det beror kanske på den mystik som omgärdar katolska kyrkan på grund av dess historia, traditioner och dess levande kontakt med latinet. På 1500-talet lockades många på samma sätt av protestantismen för att den ville knyta an till något mer ursprungligt. Man hittade tillbaka till Evangeliet, lärde sig grekiska och läste Evangeliet på det språk på vilket det faktiskt hade författats.

Jag ser framför mig en kyrka som ger plats åt tvivel och sökande. Det här med att tro på Gud är ett obegripligt mysterium för många moderna svenskar: Hur kan man tro på något man varken ser eller hör? Och hur går man från att inte tro till att tro? Måste det ske ett mirakel eller ska man låta sig manipuleras av någon karismatisk predikant? Här har kyrkan en stor pedagogisk uppgift som handlar om att förklara att den religiösa tron ofta är ett engagemang, ett sökande. Tron består för många i att skapa och aktivt upprätthålla en relation till något som man föreställer sig vara större än en själv. Det är inget märkvärdigt. Människor har gjort det i alla tider, i alla kulturer. Prova får ni se! Och återigen: Om inte kristendomen erbjuder en modell för denna relation kommer någon annan att göra det.

Jag ser också framför mig en kyrka som bättre förklarar vad man kan kalla trons performativa effekter. Det vill säga de positiva effekter som kommer av att praktisera en religion vare sig det finns någon Gud eller inte. Bönen stillar våra sinnen, den ger oss kraft och framtidstro. Tron på en allsmäktig Gud lättar på våra bördor och skänker vila och förtröstan (och styrka att göra det lilla vi faktiskt kan göra). Trons uppmaningar till bättring och rättfärdighet hjälper oss att ta oss samman och ta ansvar för våra liv.

Jag ser framför mig en kyrka som fördjupar sitt existentiella budskap och som vågar erbjuda mening och riktning i våra liv. Kristendomen är en stor berättelse om skapelse och historia. Det är också en berättelse med uppmaningar och löften. Det är en berättelse om rätt och fel samtidigt som den innehåller den paradoxala komponenten av den universella förlåtelsen. För många moderna människor är kristendomen något vi har befriat oss ifrån. Vi har sluppit undan skuld och skam, synd och straff. Vi har svårt att förstå hur religionen också har varit en tillgång i människors liv, hur den har kanaliserat människors behov av mening, skönhet, storslagenhet och förtröstan.

Men jag ser också framför mig, som jag har skrivit förr, en kyrka som förstår att vi omöjligtvis kan leva enbart på självförnekelse. Kyrkan måste våga bli en del av ett bejakande av vår egen kultur och vår egen kristna identitet. Svenska kyrkan har alltför lättvindigt anslutit sig till en politisk rörelse som demoniserat alla former av omsorg om det egna och gränsdragning mot det andra. Det är i längden en ohållbar strategi. Människor måste få hitta hem i kyrkan; hem till sin tro, sina traditioner, sin historia, sin identitet. Det är ingen skam att vara kristen; det är ingen skam att känna sig hemma i sitt eget kristna språk, sina egna kristna traditioner.

Kanske måste svensk kristendom i någon mening bli mer tolerant mot våra mänskliga svagheter. Vi är bara människor och vi måste få sätta vissa gränser mellan vi och dom, mitt och ditt. Om kyrkan kommer över de idealistiska låsningar som demoniserar dessa grundläggande mänskliga behov kan den kanske återigen bli en bred svensk folkkyrka.

Fotografi av författaren.