IDÉ OCH KULTUR Hur har vi det med vår livsmiljö i Sverige? Varför låter vi landsbygd och offentliga miljöer förfalla? Bryr vi oss inte längre om hur det ser ut där vi bor? Den moderna arkitekturen har äntligen börjat ifrågasättas, men vi måste också våga kritisera förfallet på landsbygden och nedskräpningen i städerna. Och måste våra vägar se ut som lapptäcken?

När jag är ute och åker bil på landsbygden i Uppland slås jag ofta av att miljöerna är så förfallna. Och då tänker jag inte bara på åkrar som ligger i träda eller på övergivna gamla lador som inte använts på femtio år utan även på bostadshus och till och med på hela byar och orter.

Att många bönder samlar på bilvrak, plåttunnor och cementrör vet alla om som rört sig i svensk glesbygd. Att bo bredvid en soptipp verkar gå hur bra som helst för många. Men även bostadshusen ser påfallande ofta skräpiga ut. Man ser äldre trähus som borde målats om för länge sedan, och eternithus (gråa plattor) där mossan börjar krypa upp längs väggarna. Och naturligtvis en mängd nedfallna hus där husmaterialet inte forslats bort.

Det verkar finnas en viss variation mellan olika landsdelar. När jag reser i Skåne ser det bättre ut. Möjligtvis för att fler hus där är byggda i sten. Men även trädgårdarna där nere verkar mer välskötta. I Uppland där jag bor ser det ofta rent förskräckligt ut.

Det kanske alltid har varit så. I det gamla Fattigsverige stod väl gamla fallfärdiga ruckel och förfulade miljön överallt. Men ska vi behöva ha det så idag? Enligt vad jag kan se på internet är förfallet faktiskt ett växande problem. Ser inte människor som bor på landsbygden eller i gamla småorter hur det ser ut? Eller är förfallet ett oundvikligt resultat av avfolkning och uppgivenhet? Människors intresse och engagemang för sin livsmiljö säger kanske något om hur de själva och vi alla värderar den miljö de lever i?

Jag talar med en vän som bor på en mindre ort i norra Uppland och han nämner direkt globaliseringen. Globaliseringen missgynnar landsbygden och förklarar dess fysiska förfall. Ja kanske.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över att vi är dåliga överlag på att ta hand om våra offentliga miljöer i Sverige. Föreningen Håll Sverige rent (minns ni den?) säger i sin Skräprapport – 2019 att det är svårt att avgöra om nedskräpningen ökar eller minskar eftersom det är knepigt att mäta. Och för övrigt talar man mest om den nedskräpning som kan räknas som skadlig för miljön och framför allt då om plasten i haven.

Och visst är det viktigt med natur och miljö, men det är också viktigt med vår mänskliga livsmiljö eftersom den påverkar vår livskvalité. Och det finns faktiskt en hel del uppgifter om att nedskräpningen i städerna ökar, och speciellt då tobaksskräpet, det vill säga fimparna, men även påsar och omslag av papper och plast.

En annan sak jag kommer att tänka på är den anmärkningsvärt låga kvalitén på våra vägar. Jag uppmanar mina läsare att gå in på Google Maps, välja satellitvyn och sedan hitta ned till gatunivå på valfri landsväg någonstans mitt ute i det rurala Frankrike. Jämna, fina vägar med enhetlig asfalt och perfekt målade vägmarkeringar på marken. Jag tror vi är hemmablinda och inte ser i vilket uruselt skick många av våra vägar är. Överallt är vägarna hoplappade med asfalt av olika kvalitet. Är det tjällossningen som är boven i dramat? Kanske. Hur som helst ser det inte snyggt ut.

Vi är många som vill att stat och kommuner måste hitta tillbaka till sina kärnuppgifter: lag, ordning, försvar, skola, sjukvård och service. Men vi borde kanske också höja ambitionerna när det gäller vår fysiska livsmiljö. Den moderna arkitekturen som förfular våra städer har äntligen börjat få den kritik den förtjänar. Men vi måste tänka ännu längre. Vi ska respektera hela vår livsmiljö. Det handlar om värdighet och självrespekt.

Fotografi av artikelförfattaren.