OPINION David Brooks heter en tyckarjournalist på The New York Times som jag uppskattar. Nyligen gjorde han en observation som möjligen är klargörande. Det handlar om tyckarskribenters och andra journalisters vedermödor i det aktuella samhällsklimatet. 

Med mina ord säger Brooks ungefär att journalistik bygger på Händelser. Journalister Rapporterar om dessa Händelser. Förr i tiden, när det nu var, erbjöd processen inga stora problem ty läsarna hade samma Lins som journalisterna vilket betyder att alla tolkade Händelserna på ungefär samma sätt även om olika läsargrupper värderade Händelserna olika sätt eftersom en del var exempelvis bankdirektörer och andra var miljöaktivister.  

Numera, säger Brooks och det är kanske begåvat tänkt, har läsarna inte längre samma Lins varken som varandra eller som journalisten. Journalisten berättar om Händelser precis som han alltid gjort men läsarna reagerar inte som de gjorde förut. Kanske reagerar de inte alls:  

Något underligt har hänt med händelserna i vår tid. De har slutat utöva något inflytande på politiken så som de gjorde tidigare. Vi har fått uppleva gigantiska händelser som impeachment, utfrågningarna av Kavanaugh och Mueller-utredningen. Händelserna kommer och går och har inte minsta påverkan i opinionsmätningarna eller i det politiska landskapet eller i bedömningarna av Donald Trump. 

Det som bekymrar Brooks, om jag får vara lite krass, verkar vara att allmänheten inte längre bryr sig så mycket om vad media, som sedan årtionden vant sig vid att vara inflytelserika, har för uppfattningar. Folk kanske inte ens tror att journalisternas Rapporter på ett korrekt sätt återger verklighetens Händelser.  

Att jag tar upp detta beror på att The New York Times har varit och fortfarande är en erkänd kvalitetstidning, att Brooks alltid för mig framstått som en hederlig och sanningssökande journalist och att denna artikel ter sig som ett nödrop från en människa och en institution som misstänker att tiden hotar att gå ifrån dem. Det känns som ett nytt tonfall, ett nytt ”sound” i samtiden. Gamla kvalitetstidningar förstår att de måste förnya sig om de ska bli relevanta. ”Det här är ett fantastiskt tillfälle för oss att tänka på vårt jobb på ett djupsinnigare sätt”, säger Brooks. 

Det kanske inte blir någon sommar av den här svalan och jag kanske överdriver betydelsen av att The New York Times i alla fall i någon mån ifrågasätter sig själv. Men som jag sagt tusen gånger kommer alla nya idéer och stämningar från USA som – vare sig vi gillar det eller inte – är västvärldens kulturella centrum. USA har hittat på nästan allt stort, vare sig det är bra eller dåligt, som sedan spritt sig över världen, till exempel det löpande bandet, feminismen och rapmusiken.  

Sverige är ett kulturellt lydrike (även om vi ibland mopsar upp oss mot USA i politiken). Jag väntar på den första artikeln som uttrycker självtvivel i Dagens Nyheter.