OPINION Frugan och jag hamnade framför en HBO-rulle som hette Path to War och handlade om hur USA med nästan öppna ögon under president Lyndon B. Johnson körde fast och krossades i Vietnamkrigets träsk. Det slog mig att detta amerikanska krig – och de delvis välmenande men framför allt övermodiga och alltmer självförgörande amerikanska beslut som fattades – ser ut som det underliggande mönster enligt vilket det svenska migrationsprojektet utvecklats.

I båda fallen inleddes det hela med aningen oklara men ädla motiv. Amerikanerna menade att de måste hjälpa till att rädda vietnameserna undan kommunismen som vällde söderut från Kina och Sovjetunionen. På motsvarande sätt ansågs alla migranter som närmade sig Sverige vara flyktingar undan krafter som var så onda att det var en humanitär skyldighet för svenskarna att troligen för evigt låta deras offer bo och i många fall försörjas i vårt land. 

Från början fanns gott hopp hos de politiker som drev respektive projekt att det skulle sluta lyckligt. Lyndon Johnson förklarade att Vietnam, med amerikanskt bistånd, skulle bli ett slags mini-USA. För svensk del bedömde de ansvariga att invandringen representerade ett kompetensregn som skulle rädda nationen från förgubb- och förgumning och garantera svenskarnas pensioner.

Ganska tidigt i processen, troligen tidigare i det amerikanska fallet än i det svenska – kanske för att det amerikanska samhället har skarpare blick för sina politiska misstag än det svenska – uppmärksammades projektens inneboende svagheter och de ledande politikernas ovilja att fästa hänsyn vid risken för misslyckanden. I stället för att dämpa ambitionerna och tänka nytt när motgångar tornade upp sig ökade politikerna sina satsningar. USA skickade under krigets gång in alltfler soldater och släppte mer och mer bomber över Haiphong och Hanoi. Sverige beslöt – trots att opinionsundersökningar visade att svenska folket var skeptiskt till hela projektet – att ge syrier automatiskt uppehållstillstånd och låtsades stänga de yttre gränserna men gjorde reklam för det svenska välfärdssystemet på arabiska hemsidor och uppmuntrade anhöriginvandring genom att ta lätt på reglerna om försörjningskrav. I båda fallen följde man den dåraktige roulettspelarens taktik att satsa dubbelt när han förlorar.

Path to War:

De ansvariga politikerna drevs av hybris. USA var världens mäktigaste nation som aldrig förlorat ett krig utan tvärtom efter andra världskriget nått en överlägsen, ointaglig och alltmer beundrad position. USA kunde inte misslyckas. Varför skulle Lyndon Johnson och Bob McNamara låta sig skrämmas av en ”fourth rate nation”? Sverige var en humanitär stormakt med ett oslagbart världsrekord när det gällde välfärd och social anpassning av människor. Våra politiker kunde känna sig ha en skyldighet att enligt en högre moral fatta beslut som i verkligheten saknade förankring bland de flesta medborgare.

Den amerikanska politiken utgick från att den skulle lyckas genomföra ”nation-building” i Vietnam. Hade USA inte framgångsrikt byggt sig själv under de föregående tvåhundra åren? Hur skulle det då kunna misslyckas att göra samma i Sydostasien? Det är ungefär som de sociala projekten i Rosengård och andra svenska utanförskapsområden. Vi vet hur man gör. Och fungerar det inte så är det bara att skicka fram fler vänliga och hjälpsamma poliser och inkännande socialsekreterare och döpa verksamheten till Operation Rimfrost. Man ordnar en egen lägenhet åt gängbrottslingen så att han kan slippa undan sina kriminella kompisar. Och funkar inte ens det behövs det fler sociala insatser.

När projekten närmar sig slutet urskuldar sig de ansvariga med att de saknat information. I sin bok The March of Folly skriver Barbara Tuchman att de krigsansvarigas vägran att uppfatta verkligheten av dem själva förklarats med ”att de inte känt till Vietnams historia, traditioner och nationalkaraktär; ’det fanns inga experter tillgängliga’ som en hög tjänsteman uttryckte det”. De hade inte upptäckt något och visste inget. Det är på pricken som Stefan Löfvens hjälplösa observation ”Vi såg det inte komma” när han resonerade kring gängbrottsligheten.

Barbara Tuchmans sammanfattande omdöme om den amerikanska Vietnampolitiken kan gälla även för det svenska migrationsprojektet:

Dårskapen låg inte i att man sökte ett mål utan att känna till hindren för framgång utan i enträgenheten att fortsätta kampen trots att bevisen blev allt tydligare att målet inte skulle kunna nås.

USA kunde, avsevärt stukat, ta sig ur sitt träsk. För Sverige blir det svårare.

Den stora skillnaden mellan de två projekten är att demokratin fungerade snabbare och mer effektivt i USA än i Sverige. Det var det amerikanska folket som genom sin motvilja och sina protester fick stopp på kriget. Någon tydlig motsvarighet har hittills inte manifesterats i Sverige.