OPINION I min barndoms seriemagasin förekom ibland en figur med bakåtslickat hår, förbindligt leende, företrädesvis bilhandlare och med firmanamnet ”Hederlige Harry”. Jag vet inte om schablonen kan ha antisemitiska förebilder, men varje tioåring förstod i alla fall att någon med det namnet givetvis var en skurk. Att köpa en begagnad bil eller lyda ett stalltips från Hederlige Harry var liktydigt med att bli blåst.

Faktum är att jag gillade honom, eftersom han så tydligt visade vem han var. Bara den som saknade en tioårings psykologiska skarpsinne riskerade att bli lurad. När mänskligheten delas in i kategorierna idioter/icke-idioter är det skönt att vara på den rätta sidan. 

Att skumma igenom nyhetsmedia en vanlig dag, kan vara som att bläddra i en serietidning. Alla schablonerna finns där. Med den skillnaden att jag som kulturell, etnisk, skattebetalande svensk på något sätt (kanske genom Socialdemokratins försorg) känner mig kollektivansluten till ”idioterna”.

Överallt ser jag Hederlige Harry och hans gelikar (i könsneutral anda är förstås ”Hederlige Harry” och ”Antirasistiska Gudrun” två knoppar på samma träd). De finns i riksdagen, i regeringskansliet, på Dagens Nyheter, i ledningen för LO, Advokatsamfundet eller som generaldirektörer för Migrationsverket. Personer som utan att blinka definierar sig med hjälp av en uppsättning dygder: De är ”anständiga”, ”demokratiska”, ”toleranta”, ”medmänskliga”, ”humanistiska” och ibland också anhängare av ”fredens” religion. Att deras kritiker blir raka motsatsen; det vill säga ”oanständiga”, ”odemokratiska”, ”hatiska” etc är förstås en logisk konsekvens.

Ibland får det rent komiska effekter, som när Gustav Fridolin på bara fyra minuter hinner säga sex gånger att Mehmed Kaplan är ”demokrat”, fyra gånger att han är ”humanist” och två gånger att han är ”antirasist”. Ett annat prov på sofistikerat självberöm kommer från Kulturministern, här förmedlat av Henrik Jönsson.

Fler exempel kan hämtas från klimatrörelsen. Ju mer apokalyptiska profetior man målar upp om jordens snara undergång, desto oftare måste man upprepa att allt bygger på fakta och att man har en enig kår av världens forskare bakom ryggen. Precis så skulle Hederlige Harry ha gjort. 

Vad är då problemet? Mer än att personer som ingen vettig människa skulle köpa en begagnad bil av, tillåts regera vårt land? Jo, att majoriteten svenskar som låtit detta ske får finna sig i att bli betraktade som idioter – i utländsk press, såväl som av dem som tjänar på systemet.

Alla (med mer än en tioårings intelligens) borde lägga märke till att Hederlige Harry ljuger. För att gissa hans tankar kan man nästan använda sig av ”tvärtom-principen”. Om Stefan Löfven säger att han vill krossa kriminaliteten, betyder det nog att polisen kommer att köpa in mer grillkorv. Om Magdalena Andersson kallar till presskonferens för att berätta att ekonomin är urstark, betyder det antagligen att kommuner nästa år tvingas dra in på färdtjänsten. Om Morgan Johansson vill slå vakt om demokratin och yttrandefriheten, kan man vara rätt säker på att nya censurlagar är på väg. Och så vidare… 

Hur ska man då tolka det budskap som varit centralt för den här typen av politiker under mer än 20 år? Nämligen att Sverige under deras ledning kommer att utvecklas till ett ”anti-rasistiskt” och ”anti-nazistiskt” mönsterland. Ju hårdare man anstränger sig för att vi ska tro på det, desto starkare växer sig magkänslan att det är täckmantel för något helt annat. Man frågar sig: Vilken totalitär mardröm väntar runt hörnet?