IDÉ OCH KULTUR

Herre!

Vi är många i Sverige som inte är vana att be.

I vårt övermod trodde vi oss aldrig mer behöva känna hopplöshet och förtvivlan. Våra framgångar fick oss att glömma både ödmjukhet och tacksamhet. Vi stod skyddade, trodde vi, mot oro och nöd.

”Ty människan känner icke sin tid”, säger Predikaren i Gamla Testamentet, ”lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människors barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.”

Vem hade trott bara för några år sedan att så många människor i Sverige idag skulle känna sig kallade att försöka rädda sitt land? Oväntat kom det på oss.

Men varför skulle inte även vi, precis som så många andra har fått göra före oss, en dag få slåss för vår tillvaro, vår värld, våra ideal? Varför skulle just vi vara skyddade från det som drabbat så många andra? Och varför skulle inte även vi en dag komma att vända oss till det okända och osynliga för att be om tröst och styrka?

Därför ber vi dig nu om tröst. Vi ber om tröst åt alla dem som känner hopplöshet, som oroar sig för sina barn, sina efterkommande, som oroar sig för sina gamla, för sin egen ålderdom, som är rädda för att bli sjuka och då inte få den vård de behöver. Vi ber om tröst åt kvinnor som våldtagits, åt ungdomar som rånats, åt människor som misshandlats. Vem för deras talan? Vem vittnar om deras lidande? Vem ger dem upprättelse?

Vi ber om styrka. Styrka åt alla dem som känner att något är fel i Sverige, styrka åt dem som förlorat arbete och inkomst, vänner och ibland till och med familjemedlemmars tillgivenhet för att de stod upp för sitt land. Vi ber om styrka åt dem som kämpar, som försöker förklara, argumentera, som vågar stå emot det aningslösa grupptänkandet och göra vad de i sitt hjärta vet är det rätta.

Vi ber också om insikt. Insikt åt alla dem som tror sig veta var det onda sitter, vilka som ska stenas, vilka som ska uteslutas och jagas bort. Vi ber dig att öppna ögonen på de politiker som i sin iver att göra det rätta istället gör skada. Ge insikt åt dem som i sin nit att hjälpa de andra glömmer bort de egna och dessutom förlorar sig i ett oresonligt hat till dem som påminner dem om vilka som står närmast.

Vi ber också för vårt land. Vi ber för vårt hem på jorden, för det som tidigare var vår naturliga och självklara gemenskap, för det som trots sina brister gav oss en del av vår identitet och vår stolthet. Vi ber om den grundläggande mänskliga värdighet som består i att få vara sig själv i sitt eget hem på sina egna villkor.

Vi älskar nämligen vårt land. Vi älskar den natur som våra psalmdiktare lärt oss att betrakta som din härligaste gåva. Vi älskar vårt språk, vår kultur. Vi älskar också alla våra vackra kyrkor som byggts till din ära. Må deras klockor ringa än i tusen och tusen år över gröna skogar, gula fält och blåa sjöar! Må dina motsägelsefulla budskap om ansvar och förlåtelse, om individ och gemenskap berika vårt tänkande i många årtusenden till! Men vi ber också om att alla troende svenskar ska komma till insikt om att vi själva måste se till att vårt land förblir kristet. Kristus tillintetgjorde sig själv för att kunna återuppstå från de döda. Det kan inte vara vår väg. Vi måste få stå upp för vår tro, vår kultur, våra traditioner. Vi är människor, vår tro är mänsklig. Endast du är gudomlig.

Vi är många i Sverige som inte är vana att be. Men nu ber vi om tröst och styrka, mod och förstånd. Vi kan inte begära någonting av dig. Många av oss har vänt dig ryggen. Vi är inte ens övertygade om att du finns. Kanske finns du inte. Men tron på dig finns. Den har funnits hos oss i tusen år. Och tron kan inspirera och stärka. Tron kan lära oss att bli ödmjuka. Vi kunde inte bemästra världen. Vi är inte Gud. Du är Gud. Och vi ber dig om tröst och styrka. Vi ber dig om att få hitta hem igen. Till vårt hem, vårt land, vårt förstånd.

Så ber vi inför 2020, inför det nya decenniet, inför vår framtid.

Amen.

Fotografier av författaren.