OPINION En del samhällen klarar nog av mångkultur i bemärkelsen samexistens av människor med helt olika värderingar, sedvänjor, religioner, språk och uppfattningar om hur livet ska levas. Jag föreställer mig att 1800-talets USA var ett sådant medfött tolerant samhälle. Folk fick göra som de ville. Italienarna byggde en kopia av Italien som kallades Little Italy, kineserna hade sitt Chinatown och judarna motsvarande i Borough Park, Brooklyn. Folken levde som bjärt olikfärgade Non Stop-dragéer i en skål utan mycket kommunikation med varandra och framför allt inte med staten.

Sverige kommer inte ens i närheten av en sådan ordning och det har två orsaker, en traditionell och en modern. 

Svenskarna har nog aldrig, tror jag, varit lagda för tolerans. Vi har varit ett homogent folk utan påtagliga klasskillnader. Vi har inte varit särskilt angelägna att umgås ens med varandra. Kom ihåg att ”gäster” till ganska nyligen kallades för ”främmande”. Träffade man på någon annan svensk så gällde det att visa att man var precis likadan som den andra vilket uttrycktes i Jantelagen och manifesterades i att kvinnorna blev upprörda om männen blev fulla och började argumentera. Svenskar grälar inte. Alla förstod varandra och hade samma uppfattning. På det viset gick det bra att jobba tillsammans utan övervakning. Man kunde lita på varandra. Vi blev rika. Detta funkade inte, som många tror, för att vi har någon sorts paketer- och exporterbar svensk managementteori, utan för att vi hade en ovanlig medfödd svensk kultur.

Vid pass 1975 när mångkulturpropositionen antogs av en enig riksdag var Sverige fortfarande sådant. Få svenskar hade erfarenhet av att det i världen finns andra kulturer som inte är precis likadana som den svenska. Jag skulle gissa att bara enstaka riksdagsledamöter år 1975 kunde något främmande språk så det räckte till mer än att beställa en öl. Eftersom svenskarna inte träffat andra människor än svenskar trodde de att alla folk var en sorts svenskar. Det misstaget utgjorde grunden för den falska och självgoda föreställningen om att vi är ett tolerant folk och därför lämpar oss för rollen som humanitär stormakt.

Den moderna orsaken till att Sverige inte kan fungera som en godisskål är vår välfärdsstat. Vår välfärdsstat har gjort oss mycket gott och många av oss älskar den men vi måste förstå dess karaktär rent vetenskapligt och objektivt. Den amerikanska staten kunde unna sig lyxen att strunta i vad italienarna och kineserna hade för sig (så länge de inte mördade varandra eller, under förbudstiden, smugglade sprit).

I jämförelse är den svenska staten totalitär. Den bryr sig visserligen inte om sådant som folks sexuella preferenser – lika bra att de gör det med vem som helst när som helst för då minskar risken att familjen, en potentiell maktkonkurrent till staten, växer sig stark – men när det kommer till ekonomin måste staten lägga sig i allting i syfte att värna om välfärdssystemets fortlevnad.

Tag socialbidraget (som numera uppgraderats till ”försörjningsstöd”) som exempel. Gratis pengar som delas ut av en kommunal tjänsteman. Så jag går dit och anmäler intresse. Knepigare än du tror. Man måste ha ett personnummer eller motsvarande visar det sig. Det har jag och då räcker det med några knapptryckningar för att tjänstemannen ska avfärda mig som klient eftersom jag får månadslön på annan ort.

Fundera lite på vilket finmaskigt kontrollsystem som ligger bakom bara denna enkla operation. För att välfärdssystemet ska fungera någorlunda och vem som helst inte ska kunna hämta ut socialbidrag när det, kanske så här efter jul, blir ebb i kassan så måste staten ha full koll på varje medborgares ekonomi sedan födseln. Och inte bara ekonomin utan även vaccinationer, sjukjournal, till polisen anmälda förseelser, brottsregister, kroppslängd, skolresultat, psykiska defekter, allt, allt, allt. (Just nu klagar jag inte på integritetskränkningar eftersom jag just nu uppskattar välfärdsstatens kontroller då jag ju är nettoskattebetalare.) Välfärdsstaten måste ha tusentals tentakler, antenner och andra känsliga avkänningsanordningar, till exempel inspektörer som kontrollerar frisörens personalliggare och säkerställer att kaféinnehavararen verkligen delar ut ett maskinskrivet kvitto på fikat.

Men välfärdsstaten nöjer sig inte med att ha björnkoll på medborgarnas ekonomi utan också på hur de lever och tänker. Inte brydde sig den amerikanska staten om att judarna ägnade sig åt omskärelse eller att italienarna misshandlade sina kvinnor vid misstänkt lösaktighet. Människor fick ha vilken religion och politisk inställning de ville (såframt de inte var kommunister). Så är det inte i Sverige. Till att börja med måste man tänka rätt. Värdegrunden, en statlig dogm som inte går att begripa ens av mig som ändå gått på ett antal universitet och måste vara totalt obegriplig för en somalier, är obligatorisk. Man måste också ha en av staten godkänd uppfattning om hur relationerna mellan könen ska organiseras. Månggifte är inte att tänka på, varken åt det ena eller det andra hållet. (Jo, om man är ren svensk och svär på värdegrunden kan man kanske få leva i polyamorösa förhållanden i regnbågskollektiv.)

Min tolkning av Sverige är kort sagt att vi, tvärtemot vad vi själva inbillar oss, är ett synnerligen intolerant folk med ett nästan totalitärt statsskick och att vi svenskar på det hela taget gillar vårt upplägg – även om många av oss tycker att det på åtskilliga punkter gått för långt – samt att vi nästan mangrant blir förfärade när det kommer hit folk från andra kulturer som inte vill kollektivansluta sig till det svenska arrangemanget.

Om de som kommer är norrmän eller tyskar eller amerikaner kan vi överse med deras genanta avvikelser från den svenska metoden eftersom de trots allt är ganska lika oss men om migranterna tillhör kulturer som kanske är lika stenhårda och ställer lika obevekliga krav på sina medlemmar som den svenska kulturen gör på sina så är det dömt att bli konflikt.

Det brukar sägas att den muslimska kulturen är en dominanskultur i bemärkelsen att den inte tål att underkasta sig någon annan kultur. Försök att bygga en kyrka i Saudiarabien. Jag tror att den välfärdsstatsarmerade svenska kulturen har motsvarande monopolkrav. Vi är lika intoleranta båda två (men skiljer oss åt i grad av aggressivitet).

Sverige bör snarast upphäva mångkulturlagen. En del säger att en sådan åtgärd vore ett meningslöst slag i luften eftersom den gamla svenska monokulturen inte kommer att kunna återupprättas i alla fall. Det är kanske sant men det spelar ingen roll. Poängen är att Sverige erkänner att vi finns och har en kultur och att den ska gälla i landet. Vi tydliggör ett nationellt kulturellt regelverk som vi hittills hymlat med och därmed förvirrat många invandrare till den grad att de hatar Sverige och svenskarna.

Svensk politik har varit och är ett hyckleri vilket många invandrare insett. Det är dags att även svenskarna begriper detta och tar konsekvenserna vilket skulle betyda att vi erkänner hur vi vill ha det och att vi gillar det och att de som kommer hit måste anpassa sig till de svenska förhållandena – vilket inte hindrar att judar kan avhålla traditionsenlig sabbat och iranier fira nouruz – eller rota sig någon annan stans.

Det handlar inte om att ändra någon särskild regel – annat än just den där lagen – utan det handlar om att få in en ny anda av respekt för svenska sedvänjor och värderingar som gradvis kommer att genomsyra och därmed förändra och tydliggöra en idag alldeles vilsen politik. Politik handlar inte bara om procentsatser och kronbelopp utan också om talande symbolhandlingar och om att artikulera stämningar. När Churchill talade till det engelska folket under andra världskriget formade han och gav uttryck åt nationens vilja. Jag tror att den svenska nationen idag är trött på den anda som mångkulturlagen representerar och skulle få tillbaka lite framtidstro om den lagen upphävdes.

Överkurs:

Jag kommer att tänka på den portugisiska kolonialpolitiken under nittonhundratalets första hälft som var en hybrid av assimilationsambitioner och segregation. Målet var att de svarta i kolonierna – nej, Portugal hade inga kolonier, jag menar de ”översjöiska provinserna” – skulle bli portugiser. Vita kunde de förstås inte bli på några generationer men det brydde sig portugiserna inte så mycket om. De var ju själva rasblandade sedan evigheter. Däremot skulle de översjöiska folken bli portugiser i själen, så kallade assimilados. Om man kunde de portugisiska verben flytande och lärt sig Portugals historia och i övrigt uppförde sig propert kunde man ansöka om att bli assimilado. Det var som en gammaldags studentexamen. Mindre än en procent av översjöingarna lyckades bli legalt assimilerade. I praktiken blev resultatet ett slags segregation på kulturella grunder. Det slutade naturligtvis, ungefär 1974, med att portugiserna fick dra sig tillbaka till Metropolen, det vill säga Portugal.

Det var kanske ingen uppmuntrande observation.