OPINION ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Det är nog de mest bevingade ord som kommit över Göran Perssons läppar, och om det stämmer borde svenskarna vara ett av de ofriaste folken i världen. Även om första raden i vår nationalhymn säger något annat. För drygt ett år sen utkom Tino Sanandajis bok ”Tio tusen miljarder” och vill man spara tid kan man nöja sig med att läsa titeln. Tiotusen miljarder är nämligen summan av vår privata skuldsättning, som den såg ut 2017. Sedan dess har skulden ökat med omkring tusen miljarder. Utslaget på alla svenskar blir det drygt en miljon per skalle. Män, kvinnor och spädbarn, gamla som unga är skyldiga någon ungefär 1 000 000. 

Det här har inget med statsskulden att göra eller kommunernas och landstingens trassliga affärer, utan är den privata skuldbörda vanliga människor dragit på sig: småföretagare, villaägare, bostadsrättsinnehavare, studenter och barnfamiljer. 

Att det inte har med statsskulden att göra är dock en sanning med modifikation. Statsskulden är Sveriges ansikte utåt, medan privatskulden (som namnet antyder) är en privatsak. Kan man hålla statsskulden nere, till priset av ökad privat skuldsättning ser ekonomin mycket bättre ut än om man gör tvärtom. Verktyget för att åstadkomma detta heter skattepolitik.

I Sverige är det lika svårt att få besked om totala skattetrycket som att få besked om den totala invandringen. Beskattningen delas upp i en rad komponenter, vilket framgångsrikt döljer helheten. Först beläggs arbetet med en arbetsgivaravgift, som betalas in av arbetsgivaren (motsvarande 31 procent av bruttolönen). Sedan beskattas bruttolönen med inkomstskatt, som redovisas varje år i deklarationen. Till sist beskattas den återstående nettolönen med konsumtionsskatter; såsom moms (25 procent för de flesta varor), energiskatt, alkoholskatt, tobaksskatt, koldioxidskatt, kemikalieskatt, fordonsskatt, trängselskatt, flygskatt, tullavgifter och kanske några övriga skatter jag glömt. Enligt den här sammanställningen (som bland annat hämtat siffror från Ekonomifakta) kan så mycket som 76 procent av det vi arbetat ihop försvinna i skatt.

Hög beskattning gör det naturligtvis svårt för vanliga människor att köpa en bostad, med hjälp av sina inkomster. Då livet som uteliggare är tufft på våra breddgrader väljer man att låna i bank. Det anses numera normalt att ha miljonskulder, enbart för lyxen att ha tak över huvudet och de flesta upplever det inte ens som ett problem. Den generation som växte upp under 90-talet fostrades i förvissningen att: ”framtiden ser ljus ut” och ”pengar är inte allt här i världen”. I bondesamhället var man lite mer nogräknad med debet och kredit, men sedan dess har de ekonomiska ryggmärgsreflexerna trubbats av. Tillfrågade om vad vi hoppas ge i arv åt våra barn är det få som skulle svara: ”Ett välskött hemman” eller ”Ett fett bankkonto”.

Så till det där med friheten. Ett skuldsatt folk är ett fogligt folk. Från att ha varit självägande bönder med koll på inkomster och utgifter, har vi på kort tid förvandlats till välfärdskonsumenter i något som liknar livegenskap. Från Riksbanken kommer nu signaler om att de goda åren (då lån nästan enbart innebar fördelar) kanske inte varar för evigt. Ränteläget, fastighetsmarknaden och andra faktorer som vi inte rår över, kan de facto ställa oss på bar backe. För att inte tala om vad som händer ifall vi faller i onåd och förlorar jobbet, vår inkomst, vår styrelseplats, våra forskningsanslag eller våra frilansuppdrag. När allt annat är förlorat, kommer räntorna på lånen att finnas kvar. Blotta tanken gör att det formar sig en klump i halsen.