OPINION Ett nytt år tar vid, och vi går dessutom in i ett nytt decennium. Tjugotalet är här och bakom oss lämnar vi ett tiotal präglat av oheliga politiska allianser, religiös fanatism och ett skrämmande förakt gentemot de skattebetalande medborgarna – en tid då de tre statsmakterna smälte samman till en och då överprivilegierade kändisar började agera moraltanter från sina champagnebestänkta piedestaler. Aktivister i kostym tog över riksdag och regering, och public service blev till sist skattefinansierat och tappade det sista unset av opartiskhet och oberoende. De politiska ambitionerna nådde den totala botten, då det som främst intresserade makthavarna var att tävla om vem som tog mest avstånd från demokratiskt valda Sverigedemokraterna.

2010-talet var decenniet då en statsminister med gråtmilt uppspärrade hundögon iklädde sig rollen av god humanist och krävde öppna hjärtan av ett folk som redan öppnat både sina hjärtan och plånböcker mer än något annat folk i Europa. Decenniet då en representant för Sveriges advokatsamfund kallade meningsmotståndare för bruna råttor. Decenniet då alltfler äldre blev så fattiga att de tvingades gå från hus och hem, då gravt funktionshindrade barn blev av med sin assistans och då ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, började anordna kurser i bilförlossning parallellt med nerläggningen av BB-avdelningar – samtidigt som makthavarna självbelåtet öppnade gränserna på vid gavel och försökte slå i medborgarna att den stora invandringen skulle rädda oss alla från undergång.

Det var också decenniet då politikerna, mer intensivt än någonsin tidigare, pumpade ut lögn efter lögn om att våldet och kriminaliteten var inbillade problem, skapade av ondsinta högerkonservativa, eller rentav Rysslands regering. Till sin hjälp hade de grötmyndiga kändisar som förnumstigt förklarade att ”Sverige har aldrig varit tryggare”, och uppmanade de tröttsamma och besvärliga vanlisarna att inte vara rädda. Skjutningar, sprängningar, gruppvåldtäkter, rån mot barn och gamla viftades bort och förklarades med att offren hade för fina kläder, för dyra klockor, och dessutom en otrevlig ovana att alltid befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

2010-talet var också decenniet då politisk islam började normaliseras på allvar i sekulära Sverige. Hijaben – ett religiöst motiverat klädesplagg som avser att förtrycka det kvinnliga könet – blev en symbol för frihet och svenska så kallade ”feminister” hakade snabbt på. De som försökte påminna om alla de miljontals kvinnor, som förtrycks i den muslimska världen, anklagades för att vara islamofober.

Än mer oanständig  var normaliseringen av de terrorister som lämnade Sverige för att lemlästa, våldta och mörda för islamiska staten. Under alla de år som IS har terroriserat både sin omedelbara närhet och resten av världen har den svenska regeringen valt att stå i det närmaste passiv, istället för att stifta effektiva lagar. När mördarna började komma tillbaka fick de skyddade identiteter, bidrag och stöd på skattebetalarnas bekostnad, medan public service och andra politiskt korrekta mediekanaler understödde med snyftreportage av allehanda slag.

Under den sista skälvande tiden av 2010-talet har dock något förändrats, trots hårdnackat motstånd från den treenighet som är statsmakten. Det är fortfarande stigmatiserande att rösta på ”fel” parti, och man kan ännu bli av med både heder och försörjning om man öppet kritiserar invandringspolitiken eller annat som makten omhuldar. Men människor är inte längre lika rädda. Och allt fler lokala politiker väljer bort den ansvarslösa fjortislinjen och återgår till att sköta sina uppdrag med folkets bästa för ögonen.

Naturligtvis finns det de som fortfarande håller fast vid att ”det var så här det började på 1930-talet” och försöker jämställa dem som vill sätta terrorister i fängelse och utvisa illegala invandrare, eller på andra sätt återskapa Sverige till ett medborgarvänligt samhälle, med självaste Hitler. Journalister som, från sina mäktiga och resursstarka plattformar, fortsätter att banna medborgarna för att de tänker fel, uttrycker fel åsikter på sociala medier, röstar på fel parti och så vidare i en aldrig sinande ström av moralism. Politiker som vänder ut och in på sig själva för att få oss att tro att socialdemokratin är den enda rätta formen av demokrati. Men det luktar desperation. Och det är faktiskt lönlöst. För trots all svartmålning och brunstämpling blir det bara fler och fler som ser och vågar uttrycka sanningen: att kejsaren är så naken han kan bli, och att de som står där och hyllar honom, lystet dreglande efter maktens bekräftelse, är både blinda, döva och amoraliska. Och att allt fler ser klart bådar gott för framtiden.