OPINION Det fanns en tid – beslutet år 1976 om att Sverige skulle bli mångkulturellt är ett bevis – när Sverige trodde sig kunna upprepa det amerikanska invandringexemplet och liksom USA bli en smältdegel av olika kulturer som på något vis bildar en svårupplöslig etnisk legering. Nu hävdar förstås många att det där med smältdegel är en myt och att USA på sin höjd kan liknas vid en massa likformiga men olikfärgade chokladlinser i en skål. Men jag struntar i om USA är en smältdegel eller i stället följt Non stop-modellen; poängen är att folk av olika ursprung på något oförklarligt vis sätter den magiska egenskapen ”amerikan” framför sina medfödda etniska beteckningar.  

Den amerikansk-brittiske tänkaren Simon Winchester har hävdat att USA blivit alltför mycket en ”byracke-nation” för att utveckla en enkel organisk enhet så som exempelvis Japan och Norge och att amerikanerna därför tvingats till det hårda arbetet att ena USA.

Vilka faktorer är det som säkerställt att exempelvis en kinesisk migrant i det regniga Seattle kan uppleva sig själv mystiskt förbunden med en judisk sefardisk kvinna på Manhattan eller en student från Cherokee-folket i Minnesota eller en latinamerikansk försäljerska på en marknad i Albuquerque och att allihop kan dela de rättigheter och framtidsförhoppningar som ligger i att alla kan förena sig i det enkla uttalandet ”Jag är amerikan”?

Det enda samhälle som kommer i närheten av att vara mångkulturellt är, vad jag kan komma på, just USA. Jag minns en amerikansk bil med skylten ”Jag är en stolt amerikansk sikh” som framfördes av en man i turban. Jag minns från min universitetstid i USA hur förvånad jag blev när människor som verkade fullständigt amerikanska kunde förklara att de egentligen var polacker eftersom deras farföräldrar hade immigrerat från Polen. De hade valt att bli amerikaner utan att för den skull förneka sina rötter.

Om Sverige en gång trodde och hoppades att vårt land skulle bli likadant så är det numera ändring på det. Visst kommer många invandrare att gradvis anpassa sig till Sverige och slinka in i den svenska kulturen genom något slags assimilation. Men ett störande faktum som skiljer den svenska situationen från den amerikanska och som jag tror att jag blivit medveten om bara under de senaste åren – om detta faktum faktiskt är en realitet, något som man inte kan undersöka vetenskapligt eftersom hela frågan är tabu i vårt land – är att en skrämmande stor andel av de svenska invandrarna inte har lust att bli svenskar. Jag har hittills inte sett en bilskylt med en text som kommer ens i närheten av ”Jag är en stolt somalisk svensk”.

Att jag inte upptäckt detta förrän i modern tid – om upptäckten är ett verifierbart faktum – beror kanske på att jag har svårt att se klart med anledning av mina västerländska fördomar. En av dessa fördomar är att människan rimligtvis har en medfödd drift att vilja smälta in i kulturer som står högre än hennes ursprungliga. Detta var så självklart för mig när jag vid sexton års ålder började skolan i USA att jag inte ens artikulerade det för mig själv. Jag tyckte då att Sverige var ett fint land men att USA, allt annat lika, smällde högre. Jag ansträngde mig utan att fundera över saken för att se ut som mina skolkamrater och prata som de och att även i övrigt anlägga deras manér. Inget gjorde mig stoltare än när folk tog mig för en infödd.

Jag vet att man hos oss i det politiskt korrekta Sverige inte ens bör antyda existensen av nivåskillnader mellan kulturer men där lurar vi oss själva. Det skulle gå att vetenskapligt fastställa. Det är bara att öppna för fri bosättning för somalier i Sverige och för svenskar i Somalia med lika tillgång till respektive lands utbildnings-, sjukvårds- och bidragssystem med mera och sedan räkna antalet gränsövergångar i vardera riktningen.

Jag skulle i enlighet med mina västerländska fördomar om olika kulturers relativa kvaliteter inte alls sträva efter att bli somalier på samma vis som jag beflitade mig om att bli amerikan när jag bodde där. I enlighet med samma fördomar kan jag inte begripa varför folk som invandrar till Sverige från exempelvis Eritrea eller Irak inte vinnlägger sig om att bli stolta svenskar.

Är jag naiv, chauvinistisk och världsfrånvänd (i tillägg till taktlös och svinaktig)?